I riksdagens café går livet vidare
Jessica Hettman var på plats i riksdagens café redan före klockan sju i morse.
Hon har det senaste året varit permitterad till 40 procent, men nu har regeringskris brutit ut och misstroende ska voteras och politiker, tjänstemän, spinndoktorer, journalister och annat löst folk dräller in.
Klockan är strax över åtta och några Säpo-killar sitter vid ett hörnbord och gör sitt bästa för att se bistra ut.
Liberalen Roger Haddad köper en macka och suckar över att kaffet är slut. TT:s grand old man Owe Nilsson muttrar att han nog är ensam kvar att minnas Per Albin och midsommarkrisen 1941.
Hon är 48 år nu, Jessica Hettman. Hon berättar att hon redan då hon gick i sjuan visste att hon som vuxen skulle arbeta inom restaurangbranschen. Det lät spännande. Mötet med människor. Liv och rörelse. Tempo.
Grästorp i Västergötland var för litet, där fanns inga jobb, och efter restaurangskola på gymnasiet, det hette livsmedelsteknisk linje på den tiden, 90-talet var de märkliga omskrivningarnas årtionde, gick flytten till huvudstaden.
Hon har arbetat i riksdagen sedan 2011, då hon lämnade Postens lunchmatsal i Tomteboda.
Klockan slår nio. En timme kvar till den historiska voteringen. Vänsterpartiet har gjort det Vänsterpartiet har hotat med sedan januariöverenskommelsen ingicks efter valet 18, tagit strid om hyrorna.
Och i riksdagens café är det full fart för första gången på länge.
På grund av pandemin reducerades antalet ledamöter som voterar i kammaren från 349 till 55 i mars förra året. Men när statsministern nu ska röstas bort är det givetvis bara full styrka som gäller.
Kristina Olsson, chef över riksdagens restauranger, säger att det har varit tufft. Samtliga hennes 16 anställda har varit permitterade i olika utsträckning.
Och det går inte att ringa in ersättare hur som helst. Personalen är säkerhetsklassad av Säpo.
Omsättningen har sjunkit, även om det finns ett arvode i botten som betalas ut oavsett antalet gäster. Verksamheten blöder inte lika mycket som krogarna på stan har gjort under coronan.
Men nu! En vanlig pandemimåndag går det åt runt 100 luncher. I dag är det planerat för minst det dubbla.
Råvaror beställdes i all hast i fredags. Kallskänkan var uppe i ottan och bredde mackor i morse.
Och till råga på allt kommer Lettlands president Egils Levits på besök och ska äta med talmannen.
Omröstningen närmar sig. 30 minuter kvar. En radioreporter glider förbi. Vill ha yoghurt. I övrigt är det lugnt. De bistra säpokillarna har ställt sig upp och gått.
Martin Ådahl, tung centerpartist, en av arkitekterna bakom en överenskommelse som nu ser ut att falla i bitar, har munskydd på sig. Vill ha kaffe. Han ser inte glad ut. Och undra på det.
Riksdagen har klarat det löpande arbetet utmärkt med bara en bråkdel av det normala antalet ledamöter på plats. Här någonstans finns utrymme för ett skämt.
Men det här är inte den rätta dagen för att skämta med Ådahl. Inte heller är det rätta dagen att fråga honom om Sverige verkligen behöver 34 riksdagsledamöter per miljon invånare när Tyskland klarar sig med färre än tio.
Det här är nog inte den rätta dagen för någonting. Mer än möjligen för att trycka på rätt knapp.
I kammarfoajén är det mer fart. Åkesson är bestämd. Lööf är bister. Kristerson ser avslappnad ut.
De talar i alla dessa framsträckta mikrofoner från alla dessa mediehus och säger alla dessa saker de redan har sagt.
Stämningen är högtidlig. Historia ska skrivas. Aldrig tidigare har en statsminister röstats bort på det här sättet.
Och där, klockan sex minuter i tio, kommer huvudpersonen. Löfven är klädd i grå kostym. Allvarlig blick.
Reportrarna vädjar, bönar och ber. ”Statsministern, kan vi få en kommentar?”... ”Blir det extraval?”...”Kan du tänka dig nya eftergifter till Vänsterpartiet?”...
Den socialdemokratiske ledaren går förbi, skakar lätt på huvudet, säger inte ett ord. Tids nog lär det bli en presskonferens.
Klockan slår tio, talman Andreas Norlén slår med sin klubba. Än är det inte dags för lunch med Lettlands president.
En enda punkt står på föredragningslistan i dag. ”Prövning av yrkande om misstroendeförklaring av statsminister Stefan Löfven”.
Det är försent för alla dessa socialdemokratiska trix.
Försent för att rasa över att Nooshi Dadgostar föredrar vänsterpolitik framför högerpolitik.
Försent för fräckheter i stil med att det är oansvarigt att utnyttja en grundläggande demokratisk rättighet som misstroendeförklaring då smitta kan spridas i den fullsatta kammaren.
Partiledarna avlöser varandra i talarstolen.
Kristdemokraten Busch pratar om ”hjärtlandet”, den kanske mest plågsamma anglicismen i svensk politisk historia någonsin.
Den politiska vilden Amineh Kakabaveh, avhoppad från Vänsterpartiet, meddelar att hon inte stödjer Sverigedemokraterna. Något som endast är marginellt mindre sensationellt än att Janne Anderssons matchplan mot Spanien var defensiv.
Miljöpartisten Annika Hirvonen pratar i en evighet om att hon inte gillar Centerpartiets bostadspolitik, men förklarar inte varför hennes parti sitter i en regering som vill genomföra den.
Sedan, efter 53 minuter, är det äntligen dags för votering.
181 ledamöter röstar grönt. Löfven faller.
Politikerna väller ut. Nya intervjuer. Vissa är nöjda. Andra mindre nöjda.
I caféet kostar en "talmansrunda" - ett paket med en havreboll, en dammsugare och en dröm - 28 kronor.
Morgan Johansson sitter i en fåtölj. Jag berättar att den brittiske sossen Harold Wilson förlorade valet 1970 på grund av att England några dagar tidigare torskat mot Västtyskland i VM i fotboll.
Kan möjligen Alexander Isak rädda regeringen denna gång?
Justitieministern skrattar och säger någonting om att han inte vågar luta sig mot fotbollen.
Jessica Hettman såg omröstningen på en av caféets tv-skärmar. Nu står hon och blandar en räksallad. Det är en lika vanlig som ovanlig dag.
Livet går, trots allt, vidare.