Den är världens billigaste och mest harmlösa lyckodrog
Det finns ett säkert sätt att bli en lyckligare människa.
Lyssna på musik som du gillade när du var elva år.
Det finns statistik som bevisar det.
När det kommer musikfrågor i ”På spåret” brukar jag säga att jag inte vet någonting om låtar som kom efter 1969. Men det är inte riktigt sant.
Jag har ett helt gäng favoriter från 70-talet, och så var jag musikskribent under 80-talet så en del därifrån känner jag igen.
Men det är främst 1966-69 som är min tid när det gäller musik. Statistiken stämmer helt på mig. Den visar att kvinnors favoritmusik gavs ut när de var elva till 14 år gamla. För män gäller 13 till 16.
Det var ekonomireportern Seth Stephens-Davidowitz på New York Times som 2018 fick Spotify att ta fram den här statistiken.
Den visar att vi är unikt formbara i början av puberteten, och den musik vi lyssnar på då kommer vi att älska resten av livet.
Per Gessle har sagt att 1966 är det bästa året någonsin när det gäller popmusik. Jag håller med. Men det visste jag ju ingenting om när jag som elvaåring satte på transistorradion för att lyssna på ”Kvällstoppen”, ”Tio i topp” och de andra programmen.
En timmes popmusik om dagen var ransonen från Sveriges Radio. Jag hade koll på klockan och sprang in från olika lekplatser, gräsmattor och träddungar när det var dags (på den tiden tillbringade barn ledig tid utomhus oövervakade).
Jag försökte skriva upp topplistorna i en anteckningsbok men ibland var det svårt med den engelska stavningen.
”New York Mining Disaster 1941” med Bee Gees från 1967 minns jag som särskilt knepig. Men listorna kom sen i tidningen och då kunde man uppdatera sig. Och lära sig nya engelska ord.
Att jag började hålla järnkoll på all ny popmusik samma år som den var som bäst tror jag har påverkat hela mitt liv. Det är säkert anledningen till att du läser det här just nu. Jag blev skribent och mitt naturliga sätt att uttrycka mig är enkelt, lättläst och gärna med en rolig knorr. Som en låt av The Hollies, ungefär.
Vi bodde fem personer i en trerumslägenhet i en mindre industriort i Sjuhäradsbygden. Musiken var en fläkt av den stora världen, av ett annat liv. Det spelade också in.
Det kom en sanslös massa odödliga hits 1966, och de som har stannat kvar djupast hos mig är ”These boots are made for walkin” med Nancy Sinatra, ”Summer in the city” med Lovin´ Spoonful och ”The sun ain’t gonna shine anymore” med Walker Brothers.
Det är klart att jag har lyssnat på Bob Dylan, men Nancy Sinatra gjorde definitivt ett större intryck på mitt liv.
Häromveckan spelades inledningen av hennes ”Sugar Town” i tv-programmet ”Karl Fredrik på Österlen” och det var mäktigt att känna vilken påverkan bara de få takterna hade på mig.
Det var som att livet växte och blev tre nummer större.
I intervjuserien med 70-åriga New York-profilen Fran Lebowitz, ”Pretend it´s a city”, säger hon att man omedelbart blir lyckligare när man hör musik som man växte upp med.
Musiken du gillade när du var elva är världens billigaste och mest harmlösa lyckodrog.
Nancy Sinatra, 80, hade hits 1966 med ”These boots are made for walkin´” och ”Sugar Town”. Året efter med tre duetter: ”Something stupid” med pappa Frank, samt ”Summer Wine” och ”Some velvet morning” med Lee Hazlewood.
Vad lyssnar jag på nytt som 65-åring? Opera. De klassiska ariorna har mycket gemensamt med 60-talspopens hits. Några minuter ren glädje. På SVT Play finns ”La Bohème” där Pavarotti briljerar i ”Så kall ni är om handen”.