Sahlin fick makten 15 år för sent
I somras hörde jag en tung socialdemokrat spontant säga att valet skulle gå åt helvete, och det var Mona Sahlins fel.
Sedan hörde jag andra säga samma sak, om än inte lika brutalt, och när jag nu tänker efter inser jag att jag inte hörde någon, inte en enda, socialdemokrat som sa att Mona Sahlin var den bästa ledaren för partiet.
Hon hade för länge sedan passerat sitt bäst–före–datum, men när skedde det? När hon vek sig i den interna kampen och bjöd in Vänsterpartiet till det rödgröna samarbetet?
Sahlin var kanske aldrig lämpad att bli socialdemokraternas ordförande. I ett givet historiskt ögonblick var hon den som hetast åtrådde ordförandeposten, men det är inte samma sak som duglighet.
Under sin historia har socialdemokraterna bara haft åtta ledare; tre av tillfälligheter.
Tage Erlander betraktades som lättviktare när han fick överta partiet efter den plötsligt döde Per Albin. Sedan blev han landsfader och symbol för en guldålder, en epok då ekonomin alltid gick framåt och svenskarna började inbilla sig att de var unika.
Ingvar Carlsson var aldrig på tal att bli ordförande. Han tog ledningen när Olof Palme mördades och räknas nu som en av Sveriges viktigaste statsministrar. Han lotsade oss in i EU.
Det var inte meningen att Carlsson skulle efterträdas av Göran Persson. När det ändå skedde betraktades Persson både utanför och innanför rörelsen som en brutal landsbygdspåve, en buffel med ett mindervärdeskomplex närt i den sörmländska provinsen. Sedan blev han snudd på landsfader, i alla fall vördad rikshushållare.
Få människor har varit så självklara för den främsta posten som Mona Sahlin. Men fenomenet Mona var en illusion från början. Hon skapade den med sin ungdom, skicklighet i talarstolen, spontanitet. Det var en illusion som publiken bad om. När Sahlin slog igenom i början av 1990- talet ville vi ha något nytt, ett fräscht ansikte, ett annorlunda förhållningssätt eftersom samhället de åren förändrades i grunden.
I valrörelsen 1991 hette socialdemokraternas propagandaguru Harald Ullman. Han sa till mig:
– Valkampanjerna kommer att handla mer om personer därför att världen förvandlas så snabbt. Partiet kan ändå inte säga vad det vill göra. Fan, det kan ju vara finanskris om två dar. Därför gäller det att folk litar på personerna.
Ingen politiker i Sverige har åtnjutit en sådan popularitet som Sahlin gjorde då, 1991. Folk rev ner valaffischerna med hennes ansikte och tog hem dem. Det var självklart att hon skulle efterträda Ingvar Carlsson.
Hon talade ett språk som lät som hämtat från vanligt folks vardag och inte från riksdagens sammanträdesrum, men som om man lyssnade noga inte innehöll så mycket, i alla fall inte nytt. Hon var rapp men tänkte knappast i nya banor. Hon hade gjort sin karriär med stöd av partiets etablissemang: Thage G Peterson (som blockerade hennes interna konkurrent om första riksdagsposten 1982), Ingvar Carlsson, Palme, till och med gamle Gunnar Sträng.
Det där glömde man lätt bort när Sahlin talade. Hon charmade journalister och fängslade gigantiska auditorier.
Så kom skandalen med hennes misskötta kontokort, avgången, bortavaron från politiken, återkomsten.
Hon blev ordförande 15 år för sent. Hon kanske inte hade räckt till på 1990-talet heller, men 2010 blev det snabbt uppenbart att
Mona Sahlin tappat förmågan att elda publiken. En ung kvinnas spontanitet passade inte den mogna, erfarna partiledaren. Hon talade långsamt och irriterande tydligt utan att säga så mycket. Hennes tal till partiaktivisterna när hon inledde valrörelsen var förfärande lamt, närmast tafatt.
Detta var kvinnan som för 20 år sedan lovade förnyelse. Hon var den som skulle återge socialdemokratin det strategiska initiativet. När hon äntligen fick chansen förmådde hon inte att ge partiet en riktning och folk sa att det skulle gå åt helvete, vilket det också gjorde.
Hon hade under hela sin karriär fått höra att hon var ytlig och okunnig. Kanske stämde det. Kanske var hennes främsta egenskaper viljan till makt och förmågan att manövrera.
Som om hon ville svara på sådana omdömen visade hon sig dagen efter katastrofvalet med den brittiske historikern Tony Judts bok ”Ill fares the land”, som handlar om socialdemokratins utmaningar. Några veckor senare kom hon med Tony Blairs memoarer under armen.
Få personer har så länge haft sin bana så självklart utstakad. Men historien var inte utstakad och den kunde ha tagit många riktningar. Mona Sahlin föreställde sig knappast denna, plötsligt avsked, ett parti i kaos.