Fotboll – då blir jag en ensam mamma
I morgon är det internationella kvinnodagen. Jag funderar på att baka en kaka i form av en rosa marsipansnippa. Eller inte. Något annat jag funderar på är när internationella ensamma mamma-dagen ska införas.
För ensamma mamman, hur gör du?
I snart sex år har jag haft barn med en fotbollsspelare.
Dessa eviga bortamatcher och ensamma helger.
Ensam, ensam, ensam.
Aldrig kan Joachim följa med på resor, fester, kalas eller andra roligheter.
Det är vansinnigt tråkigt att vara fotbollsspelare och det är ännu tråkigare att vara ihop med en.
Men jag vet att han alltid kommer hem.
Han kommer alltid tillbaka från B-lagsmatcherna i Knäckebrödshult.
Han återvänder alltid från Svenska cupen-matcherna mot Stjärtskåra som förlängs två timmar eftersom det allsvenska laget Kalmar FF inte lyckas göra mål på elva halvfeta deltidsbrandmän som spelar fotboll hellre än bra.
Han kanske inte kommer hem förrän klockan 03.45 på morgonen, men han kommer.
I två veckor har Joachim varit på träningsläger i Spanien.
En gång om året i mars får jag prova på livet som ensamstående mamma.
Alla läggningar, alla morgnar, alla slagsmål, allt gnäll, all gråt och tandagnisslan.
All glädje också, förvisso.
Men hur mycket glädje blir det över när så mycket tid går åt till att plocka, städa, tvätta, laga mat, skjutsa, hämta, tjata, gå emellan samt plocka upp kritor ur akvariet?
Efter en vecka ensam med barnen börjar det:
”Mamma, varför är du arg på oss hela tiden?”
Och: ”Jag vill att pappa ska komma hem, han brukar kittla oss, det gör aldrig du.”
Om det inte vore för att det är dyrt och dåligt för miljön skulle jag tagit ett plan ner till Spanien och släppt ungarna i en kulört hög framför hans fötter.
”HÄR. KITTLA, DIN JÄVEL”
Alla ni ensamstående mammor: hur fixar ni det?
Ni måste ju.
Vad för slags val har man? Inget alls.
Ensam med all oro.
Ensam med all ångest. Ensam med alla tankar.
Jag går alltid runt och undrar om mina barn är mer uppfuckade än den och den.
Man har ju så fina pretentioner inför det där barnet som ska bli det harmoniska kittet som håller ihop och fulländar ens liv.
Och så kommer föräldraskapet över en som en kall, våt filt av rädsla och dåligt samvete, det där förbannade dåliga samvetet.
Och så blir man dessutom ensam med allt detta.
Jag må vara mycket ensam med mina barn, men;
Jag vet att han kommer tillbaka.
Aftonbladets