Köp inte radikalhögerns dramaturgi

Andrev Walden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-11-19

helskärm

Plötsligt talar alla om helvetes­gapet.

Det där mellan eliten och verklighetens folk.

Donald Trumps valseger utlöste en andfådd förvirring där många hjular rakt in i den ­populistiska problemformuleringen. Och plötsligt skriver Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé den kanske mest signalordsöverlastade och mekaniskt spunna debattartikeln i modern tid, där han komiskt nog ­anklagar andra för signalering med det högerradikala mode­ordet “godhets­signalering”. Etablissemanget ser inte verkligheten utan ägnar sig åt politiska elitprojekt och identitetspolitik, funderar Tobé, och förklarar ­sedan att etablissemanget förresten är vänstern.

Oj!

En aningen smal begränsning av etablis­semanget kan man tycka, men alla som närmar sig det där helvetesgapet ­beskär bilden efter behag.

Ibland blir det plågsamt tydligt, som när ledarskribenten Alice Teodorescu - hon som regelbundet kräver att etablisse­manget ska lyssna till ”människors oro” i stället för att prata om ­genusdagis och skymfa historien med paralleller till 1930-talet - mästrar verklighetens folk om vinster i välfärden. 74 procent av svenskarna vill begränsa vinstuttaget (jag kan nog inte komma på någon annan fråga där oron är större) men det handlar bara om ”bristande ­insikt i företagandets villkor”, menar Teodorescu och ställer retoriska frågor med historiska undertoner: ”vilka företag står näst på tur för Jonas Sjöstedts hammare och skära?”

Man handplockar sina russin ur den folkliga oroskakan.

När den nyfolkliga högern talar om människors oro eller missnöje hör vi ­sällan någonting om de 40 procent av svenskarna som är ”mycket oroade” över ökad främlingsfientlighet men desto mer om de 29 procenten som är ”mycket ­oroade” över ökat antal flyktingar (SOM 2015).

Förtroendet för bankerna har i år rasat till den lägsta nivån sedan mitten 1990-­talet och förtroendet för storföretagen är avsevärt lägre än förtroendet för media - men finansvärlden passar inte riktigt in i bilden av ”etablissemanget”. Media däremot.

Likhetstecknet mellan etablissemang och mainstreammedia är den höger­radikala rörelsens kanske största drama­turgiska framgång. Bilden har fått så starkt fäste att journalisterna i dag är mer förknippade med eliten än både kungabarn och börsdirektörer. När statsministern tidigare i veckan resonerade om nationalistiska och ­populistiska partiers framgångar i en DN-intervju, fick han chansen att ­sammanfatta det etablissemang som misslyckats med att fånga upp männ­iskors oro och föreslog ”en bubbla […] av oss politiker, av regeringen, riks­dagen och media och myndig­heter”.

Oj!

Det var i alla fall en bred innehålls­förteckning men man hade ­gärna sett en följdfråga om hur ­media misslyckats. Finns det ­någon annan väljargrupp som mainstreammedia ansträngt sig mer för att förstå? Vars oro vädrats oftare det ­senaste året?

Varannan svensk är ”mycket oroad” över ­klimatet, en ­fråga som är svår att ens skymta bakom invandringsdebatten.

Och även Stefan Löfven ­berikade helvetesgapet med egna ingångsvärden strax ­efter att han bekräftat att det finns. Enligt ­honom handlar den högerradikala strömningen i världen om ”ett samhälle som glider isär” när ”klyftorna växer”. Det ­låter verkligen rimligt men det var ju bara i inkomstgrupperna som tjänar mindre än 50 000 dollar om året som Clinton fick fler röster än Trump. Den nya presidenten vann i alla högre ­inkomstgrupper.

Jaja, nu är det i alla fall bestämt att det finns ett helvetesgap mellan eliten och verklighetens folk. Även om alla är ­oense om vilka som egentligen tillhör overklighetens folk. Eller varför verklig­hetens folk är arga på overklighetens folk. Vilka de nu är.

Prata om helvetesklyftan, men köp inte in dig i en färdig­paketerad dramaturgi där radikalhögern ­redan delat ut rollerna och ­utsett en femte­del av folket till verklighetens folk.

Och kom ihåg att jämställdhet, tolerans och alla männ­iskors lika värde ­inte är ­något elitprojekt. Det är själva motsatsen. Det är den naturliga fortsättningen på konceptet civilisation.

En nödvändig kallsup

Med risk att missförstås: Moderaten som kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ”hora” kan vara det bästa som hänt det politiska samtals­klimatet i år. Att någon av de hetsiga twittermoderaterna plötsligt klev över gränsen i stället för att bara tänja den borde ge en rekyl som tvingar partiet att ompröva den nya aggressiva strategin. I går fick kommunikationschefen Per ”kick them in the balls” Nilsson lämna tjänsten. Det är bra för Sverige.