Bisarra slutsatser och en dålig dom
”Vi ska vara tacksamma för att nazisterna vann!” Det är rubriken till Oisin Cantwells kolumn i Aftonbladet. ”En yttrandefrihet som inte tolererar att klassiker används i stötande sammanhang är inte en yttrandefrihet som imponerar.”
I DN skriver Jonas Thente att ”Svenska nazister får fortsätta citera dikter av Tegnér och Heidenstam. /…/ i grund och botten är det en rimlig dom.” Kulturchef Björn Wiman håller med:
”Jag tycker att det var helt rätt beslut av domstolen. En riktig klassiker tål att citeras också i motbjudande sammanhang.”
”En välkommen dom”, hävdar Kulturnyheternas Per Andersson i SVT:s Kulturveckan, som lägger till att det var ”ett dumt påhitt från början till slut av Svenska Akademien” att driva processen.
Sammanfattningsvis, om man ska tro det de säger, så har patent och marknadsdomstolen nu slagit fast att även nazister har yttrandefrihet. (Vän av ordning minns att kulturvärlden inte brukar vara eniga i den frågan. När Nya Tider fick medverka vid Bokmässan var stödet inte lika samstämmigt.)
Så synd då att den hyllade domen inte säger ett skvatt om tryck- och pressfrihet eller nazisternas grundlagsskyddade yttrandefrihet. Istället duckar domstolen frågan helt och hållet. ”Olyckligt”, som Immaterialrättsspecialisten, Sanna Wolk, professor och knuten till KTH, twittrade efter att domen meddelats. ”Ett annat sätt att vara PK.”
Vi tar det igen: domstolen UNDVIKER alltså den svåra (och mest intressanta) frågan: vilket väger tyngst: den grundlagsskyddade tryckfriheten eller ett undantag från den (också grundlagsskyddade) upphovsrätten? Istället säger domstolen att oavsett i vilket sammanhang man citerar eller återger en gammal klassiker, bara man gör det utan att ändra originalverket, så är det fritt fram att göra det. Eller, som Wolk sa i SVT:s Kulturveckan: ”det domstolen säger är att ett citat aldrig kommer strida mot klassikerskyddet.”
Så vad kan konsekvensen bli? Jo, att även i sådana sammanhang som INTE är skyddade av grundlagen, så är det fritt fram att använda sig av gamla klassiker, bara man inte ändrar dem. Och dessutom: att använda sig av en text är ALDRIG att se som ett förvanskande, alldeles oavsett hur grovt stötande och anti-demokratiska sammanhang man placerar dem i.
Just Internet är svårbedömt, säger domstolen, samtidigt som frågan inställer sig: vad får detta för konsekvenser för exempelvis satir? Kan DET nu förbjudas EFTER upphovsrättens skyddstid?
Är det någon som intresserar sig för vad jag tycker? Det är bisarra slutsatser och en dålig dom.
Det saknas inte exempel på klåpare som exploaterar vårt kulturarv. Mando Diao tonsatte (på ett alldeles underbart vis) Gustaf Frödings dikt Strövtåg i hembygden. Inte lika underbart var det när den en kvart senare dök upp i en glassig bilreklam. Även Karin Boye, under sin livstid aktiv socialist och redaktör för marxistiska Clarté, har – med hjälp av dikten I rörelse – fått kränga lyxbilar (kampanjen avbröts efter att Svenska Akademien påmint om just
klassikerskyddet). Jag minns också en hamburgerkedja som trodde att Leonardo da Vincis Nattvarden var en lämplig illustration för att locka kunder. (Och så vidare.)
Vill jag att det ska vara möjligt att skydda klassiker från att utnyttjas för kommersiella och anti-demokratiska syften? (Om det inte strider mot en annan grundlagsskyddad rättighet.)
Ja. Och jag tror inte att jag är ensam.
Jag ska bespara er detaljer om domstolens skäl. Men sammanfattningsvis använder de sig nästan uteslutande av lagförarbeten för att tolka lagen.
Förarbeten som skrevs i en tid som såg mycket annorlunda ut än dagens verklighet. I dag finns massvis av kommersiella kanaler som inte faller in under tryckfrihetslagen, men ändå når mängder av människor (hejsan sociala medier). Förarbeten är inte lag, det finns inget krav på att de ska ges någon relevans.
Däremot ska lagar tolkas med hänsyn till sin samtid. Domstolen borde därför ha försökt sig på en mer pragmatisk och uppdaterad tolkningsmetod.
Frågan är förhoppningsvis inte avslutad här. Men medan jag väntar på överklagandet så vill jag säga TACK till Svenska Akademien. (Det var ett tag sen det kändes nödvändigt.) Det krävs också en överklagan för att det ska vara värt ansträngningen och jag vill uppmana Akademien att fortsätta med det ni gör! (Åtminstone i denna fråga.) För även om ni inte vinner så vet vi att ”nog finns /../ mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd” (åtminstone när det gäller viss, svårtolkad juridik och den alltid lika viktiga andliga odlingen).