Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Är nog inte meningen att jag ska ta sportjournalistik på allvar

Jag känner hemtrevnad när teven står på under femmilen en söndag. Det dunkar svagt från tvättmaskinen och jag får lust att vattna blommor och göra rent spisfläkten. När kommentatorns röst skenar upp i falsett går jag till teven. Sådan är min helhetsupplevelse.

Den andra sportjournalistiken är det vansinne som bryter ut inför ett skid-VM. I min morgontidning står att de svenska skidåkarna kommer att vinna sex guld, 30 silver och sex brons. Sverige kommer att ta 42 medaljer. Det framstår som glasklart redan innan Stina. Charlotte, Johan och de andra börjat valla i Lahtis.

Sex dagar senare läser jag rubriken ”Kalla kan man lita på”. Hon höll sin del av ett inbillat avtal med svenska folket om de utlovade 42 medaljerna. Övriga är icke att lita på.

Sådana saker kan skrivas endast i detta journalistiska reservat, mästerskapsrapportering.

Sportjournalistiken är inte enkel, jag vet. Jag har prövat. Jag skickades till OS i Barcelona och tänkte att det säkert finns en formel för hur man kan göra den intressant, jag hade bara inte knäckt koden.

Naturligtvis var en massa medaljer utlovade.

Jag läste på som en galning men tänkte i hemlighet med stigande panik att jag inte fattade grejen.

Det verkade som att man helt enkelt skulle fråga Patrik Sjöberg hur högt han skulle hoppa – men hur skulle han kunna veta det? – och efteråt fråga honom hur det hade varit att hoppa, men då hade ju alla redan sett hur det gick.

Återstår den mest klassiska av frågor, som aldrig får ett spännande svar. ”Hur känns det”?

Annan folklig journalistik moderniserades. Populärmusiken flyttade in på kultursidorna.

Kriminaljournalistiken befriades hyggligt från demoniseringar, stereotyper och bombastiska formuleringar om obegriplig ondska.

Så hur kan mästerskapsvansinnet fortgå, med höga röster, gissningar och löjeväckande låtsaskrav på människor som åker skidor?

Det är nog inte meningen att jag ska ta det på allvar. Jag kan inte utesluta att läsarna vill ha det så, älskar gemenskapen, de absurda förhoppningarna och möjligheten att få förbanna skidåkarnas svek. Något vackert uttryck för den mänskliga naturen är det inte. Men kan vara andras version av hemtrevnad.