Sveriges största småstad fyller 400
Booooom! Boooom! Booooom!
Kanonsaluten dånar över Rivöfjorden, däcket på Götheborg kränger till och kapten Anders Lassenuis säger någonting, men det ringer och tjuter i mina öron och jag hör inte ett dugg.
Sveriges största småstad fyller 400 år, firandet inleds härmed officiellt, ännu en hög smäll ljuder, den får inälvor att dansa och tarmar att korva sig.
På andra sidan relingen guppar andra fartyg i varierande storlek, en av polisens patrullbåtar, Sjöräddningen, segelbåtar, måsar cirklar och skrattar hest och havet ligger blankt men ser hotfullt ut.
Det går att ställa sig frågor. Det går att fråga sig vad en landkrabba som jag gör ombord på ett fartyg. Det går att fråga sig varför jag ens har åkt till denna stad.
Hanna, chefen, tyckte det vore festligt att skicka en stockholmare som i sociala medier aldrig försitter ett tillfälle att hacka på Göteborg för att skildra ett jubileum som tydligen ska pågå hela sommaren, det finns ingen anledning att tro annat än att hon hyste en outtalad förhoppning om en elak betraktelse.
Jag svarade dumt nog okej, ge mig en extra ledig dag i kompensation så har vi en deal.
Så nu var jag en av de journalister, TV 4, SR, SvT, märkligt nog också ett team från Bingolotto, samt diverse figurer från Göteborgs tjusigare kretsar, det gamla kommunalrådet Jan Hallberg, folk från näringslivet, som vid lunchtid guppade ut till Götheborg i en katamaran.
Anders Lassenius, fartygskaptenen, en vänlig man som talar svenska med en mild finlandssvensk dialekt, men så kommer han också från Helsingfors, berättar att han steg på i Rotterdam för att lösa av den kapten han delar sitt jobb med och nu varit ombord i en månad.
Fartyget han bossar över är en replika av en ostindiefarare som sjönk i Göteborgs hamninlopp år 1745 efter att ha gått på grund.
72 personer i besättningen. 58 meter lång, stormastens topp 47 meter över vattenlinjen, detta är en imponerande skapelse, i allt väsentligt byggd med samma teknik som användes till originalet.
Hela helgen ska det firas i Frihamnen, Göteborgs symfoniker håller konsert, en cirkus har smällt upp tält, komiker ska underhålla, diverse medieprofiler får visa upp sig, krogar ställer upp matstånd, schlagerfest anordnas, till och med de gamla brittpopparna Suede har dammats av och kommenderats upp på scen.
Stockholmare gillar att skämta om att det gäller att ställa tillbaka klockan två år inför besök i rikets andra stad. Folket där är så långsamma med att ta till sig nya trender, de ligger hela tiden hopplöst efter.
Det här firandet skulle egentligen ha hållits för två år sedan, då det var 1621 som kung Gustav II Adolf beslöt grunda Göteborg, sugen som han var på en välbefäst stad nära Göta älvs mynning.
Men så kom den eländiga pandemin och förstörde partyt.
Göteborgarna har med andra ord själva till slut ställt tillbaka klockan två år. You can't make this shit up.
Två JAS-plan dundrar över oss på låg höjd, stadens silhuett kommer närmare och närmare, havet blänker och doftar.
Min relation till denna stad har tagit lång tid att bygga upp och har varit präglad av någonting som inte utan fog går att beskriva som fördomsfullhet eller i vart fall en lat motvilja och brist på nyfikenhet.
Första besöken som tonåring tidigt på 80-talet, Stones och Bowie på Ullevi, två mediokra konserter, tacka vet jag Springsteen på Hovet i Stockholm 1981.
Senare kom jag hit då och då på jobb, Aftonbladet hade redaktion på Avenyn och praktiskt nog fanns det alltid rum på Mornington rakt över gatan.
Det var alltid förfärliga besök. Krogarna på Avenyn var hopplösa, butikerna på Avenyn var hopplösa, horderna av människor i mer eller mindre patologiskt berusat tillstånd var hopplösa.
Jag avskydde Göteborg. Det är lika orättvist att bygga en uppfattning om denna stad på en gata som det hade varit att avfärda Stockholm med inget annat underlag än Drottninggatan, men min uppfattning hade inte betalt för att vara rättvis.
Ingenting blev ju bättre av att Aftonbladet av någon anledning lämnade de trots allt fina lokalerna och flyttade in i Nordstan, Sveriges sannolikt deppigaste galleria.
Boooooooom
Den första saluten var utanför Nya Älvsborgs fästning, nu smäller det igen, någon berättar att vi passerar Oscar II Fort, tydligen uppfört tidigt 1900-tal, jag tackar mina öron för lång och trogen tjänst, det var kul så länge det varade.
Folk skrattar, blir serverade ännu ett glas bubbel, minglar, kapten Lassenius ser belåten ut.
Upp till Stockholm nådde genom åren rubriker och rykten om mutorna och korruptionen och myglet i Göteborg.
Direktören i det kommunala bostadsbolaget som fick tegel för egen räkning vid upphandling, kommunalt anställda som roade sig på Rivieran, en svart damklänning i storlek 38 som förvandlades till lunchkvitton, kriminella gäng som infiltrerade socialtjänsten...
Vad var det egentligen för fel på den där staden?
Men så träffade jag H. Hon lärde mig försiktigt och pedagogiskt att det fanns ett annat Göteborg, någonting bortom Avenyn, mutor, dålig humor, allt det där jag inte stod ut med.
Fiskekrogen med sin skaldjursbuffé, gator jag aldrig sett, Masthugget, havet, ett riktigt, salt hav, Majorna, andra lång, Linnéstaden; jag började långsamt nyansera min uppfattning.
Då och då kom jag tillbaka. Jobb, Bokmässan, vi tog tåget ner för att ta farväl av vår polare Olle Ljungström, varför en urstockholmare som han skulle begravas här var det ingen som begrep, men det var fint och värdigt och Ebbot höll mig i handen.
Jag fann det svårare och svårare att gnälla på Göteborg.
Kriminaliteten? Visst, morden på Vår bar och krog 2015 chockade en hel nation, men Stockholm har ju också sin beskärda del av elände i bagaget.
Fotbollen? Ja, det är ju för väl att Änglarnas storhetsperiod sedan länge är över, men Häcken vann nyss cupen och GAIS går bra i superettan och med tanke på AIK:s kräftgång har jag för övrigt all anledning att hålla lägsta tänkbara profil i denna fråga.
Musiken? Göteborg har länge levererat den ena gruppen och artisten efter den andra, Håkan Hellström, Broder Daniel, The Knife, Soundtrack of our Lives, Sarah Klang, Miriam Bryant, det går att fortsätta i evigheter.
Booooom! Booooom! Booooom! Booooooom!
Kan ingen bara stänga av de där jävla kanonerna? Visst, det är lösa skott, fuskverk bestående tidningssidor, mjöl, svartkrut, men ändå, mina nerver är inte gjorda för det här.
Men okej, det är sista saluten, vi är nästan inne i hamnen, någon pekar mot en byggnad på stranden och säger att det är operan.
På kajerna står människor, hundratals, eller om det är tusentals, de vinkar, hurrar, ropar.
Jag känner mig som en statist i en journalfilm om något jippo på 40-talet och jag tänker att vi människor är oss lika och att det inte är någonting fel i det och att det inte finns anledning att vara elitistisk eller huvudstadssnobbig över deras firande.
Det blir säkert ett bra party.
Göteborg, du är en bra stad. Du kunde naturligtvis ha varit bättre, men du kunde framförallt ha varit väldigt mycket sämre.
Gratulerar! Hipp, hipp, hurra! Ja må du leva!
(Låt oss strunta i att Stockholm fyllde 400 redan på 1600-talet.)