Vilken resa vi har haft Mick Jagger och jag
Att återse gamla vänner är härligt.
Det ger en särskild trygghet och glädje.
Den senaste tiden är det Rolling Stones det handlar om.
De kom på allvar in i mitt liv hösten 1973, när någon i kompisgänget i Borås köpte LP:n ”Goats head soup”. Den gick om och om igen på alla fester, i den kaotiska virvelvind av sex, alkohol, politik och rock´n´roll som var mitt sista år på gymnasiet.
Lördagen den 6 oktober åkte vi till Göteborg och såg Rolling Stones på Scandinavium. Körde Anders? Satt bredvid Mats när Stones gjorde ”Starfucker”, den enda låt jag minns. Mick Jagger var 30 år.
Några vänner från den tiden finns i mitt Facebook-flöde. Dem sätter jag stort värde på. De flesta i den enorma strömmen av namn i min dagbok har för länge sen fladdrat bort.
Nästa gång jag såg Rolling Stones var 1982. Den vilsna tonåringen hade obegripligt nog blivit etablerad journalist. Jag skrev något om rynkor och gamla gubbar, men att musik inte har några åldersgränser. En skolkamrat från gymnasiet var min kollega och tog bilderna. Mick Jagger var 38 år.
Sen njöt jag av Rolling Stones i Madison Square Garden i New York 1998. Hösten innan dess hade jag sett dem på nära håll när de startade sin ”Bridges to Babylon”-turné med en presskonferens i Brooklyn.
Jag var USA-korrespondent och fick en inbjudan. Det var oförglömligt.
Keith Richards poserade med grå tinningar och Bob Marley-tröja. Ron Wood höll i en mikrofon och låtsades intervjua Charlie Watts, som var cool i vitt hår och dubbelknäppt kostym. Mick Jagger, oerhört välskräddad i grön jacka med ståkrage, var 54 år.
I USA fanns min kusin som jag senast sett hemma hos mormor på Sjöbo i Borås på 70-talet. Det var underbart att träffas igen.
Om någon hade sagt, då 1973, att jag 50 år senare skulle gå med Rolling Stones nya album i lurarna hela dagarna, hade jag nog inte fattat någonting. Varken att jag eller de kunde bli äldre.
Men så är det, sen ”Hackney diamonds” släpptes. Jag har läst alla kritiska omdömen om rock´n´rollatorer, musik i livets slutskede och nedsättande epitet som ”målgruppsanpassad äldreomsorg”. Få recensenter har undvikit att göra medlemmarnas ålder till huvudsak.
Men när jag lyssnar på musiken går den rakt in i kroppen. Det finns ingen åldersaspekt.
Jag är tillbaka i Dags lägenhet i Borås. Håller Tjåka i handen (en fin kille som jag inte förstod att uppskatta). Dansar med Sussi, Anki och Kerstin, och skapar en pakt mot svekfulla killar.
Det är bara rock´n´roll, inte särskilt märkvärdig, men jag älskar den. Precis varenda låt, och jag tröttnar inte. Har inte spelat ett nytt album om och om igen på decennier. Det finns inga fester längre, men den tar mig till gymmet, och räcker en träningsrunda. Den får mig att må bra.
Mick Jagger är 80 år. Vilken resa vi har haft ihop.
Rolling Stones får mig att känna samma trygghet och glädje som när jag återknyter kontakten med en gammal vän, och minns saker som vi har upplevt tillsammans. Det är guld värt.
Madonna, 65, är ute på en lång turné vid namn Celebration, där hon firar 40 år som artist. Efter premiären 14 oktober i London ska det bli ett 80-tal konserter innan avslutningen i Mexiko i april nästa år.
Joni Mitchell Archives är ett pågående projekt där artisten, som fyller 80 den 7 november, samlar tidigare outgivet material. Hittills har tre boxar getts ut, med inspelningar från 1963-67, 1968-71 och nu senast 1972-75.
Joan Baez, 82, slutade turnera för fyra år sen. Hennes över 60 år långa karriär skildras i dokumentärfilmen ”I am a noise” som nyligen haft premiär. Den avslöjar bland annat övergreppen hon blev utsatt för som barn.