Vi är tunnhåriga men beter oss som barn
Alla mina vänner är olyckliga.
Min olyckliga kompis Johanna sa det över en lunch, det undslapp henne mitt i en tugga. Jag trodde henne inte förrän jag skärskådat min bekantskapskrets, likt en övertänd privatspanare synade jag de mest sorglösa pajasarna och fann att också deras sinnen hade mörknat.
Alla mår dåligt. Det vore tröstande att tänka att det är årstiden, fakirvindarna och pölarna, men läget var lika illa i augusti.
Jag är 35 år, jämnårig med Louise, Niklas, Erica, Daniel, Matti och de andra. Vi är fångade i en exempellös skitålder.
Vi fick jobb. Vi bytte sömlöst festnätter mot middagar och spelkvällar. För tre-fyra år sedan skildes vi åt i en trevägskorsning. Några skaffade bebis, andra levde fri- eller ofrivilligt vidare i barnlösa parrelationer, en tredje skara vek av på ensampromenader.
Vi gick och gick och gick, inkapslade i våra livsprojekt, vår vandring bort från ungdomen. Det var kul tills det blev tråkigt. Och då befann vi oss så långt ifrån gruppen att ingen hörde ropen efter sällskap.
De som fick barn krisar. Sover dåligt och äter sämre. Borstar tänderna i elva minuter, meditativa cirkelrörelser, för att få en egen stund framför spegeln medan partnern bygger duplo för – inte med – ungen. Kärleken är en uppgörelse, en väntan, den sortens relation som Håkan Hellström liknar vid två boxare i sista ronden, de som trots rivaliteten är så trötta att de blundar och håller om varandra för att inte falla.
De barnfria undrar över tillvarons syfte. Vilket uppdrag som är deras. De slapp röra mjölkersättning i svinottan, de turistade i Tbilisi och New Orleans, men nu saknar trappan fler steg. Det finns inga kickar kvar att söka, friheten är inte värd ett skit och tv-tablåns regelbundenhet lockar ännu inte, så vart ska de söka sig?
Singlarna grubblar över om de vill vara ihop, med vetskapen att nästa förhållande är det definitiva. Slabbhånglen är bakom dem, nästa partner ska utgöra vuxenprojektet, den de ska ta huslån och bilda familj med. På de premisserna går det inte att dejta. Så underbar är ingen över en öl.
I Sverige, och specifikt i storstäderna, har vi kavlat ut ungdomen så stor och tunn att den nästan blivit genomskinlig. Vi skjuter upp åldrandet, bara fortsätter i våra korpserier och quizlag.
Minns ni Olle Sarris karaktär i komediserien ”C/o Segemyhr”, han som på slutet var tunnhårig men ändå betedde sig som ett barn? Vi är han. Gamla i registren, unga i aktiviteterna.
Och det är mestadels av godo. Så länge det pågår.
Det dystra med att ha universums längsta ungdomstid är att uppoffringen blir lika astronomisk i övergångsfasen. Inte direkt efter korsningen, då är det nya vägvalet fortfarande spännande, utan tre-fyra år senare när vi inser vad vi lämnat bakom oss, hur långt vi ska.
Jag antar att smärtan kommer gå över så snart vuxenlivet satt sig. Och jag begriper att notan står i proportion till det omogna leverne som fört oss hit, att det inte är ett uns synd om oss medelklassjämrande fån.
Men jag vill ändå ha sagt att våra liv gör ont. Och att vi inte var beredda på smärtan.