Babblande politiker styr inte Sverige
En inflaterad bild av sin egen betydelse är snarare regel än undantag hos människor som tillbringat lång tid på toppen. När den förre skogsdirektören Sverker Martin-Löf på bolagsstämman i SCA för några år sedan skulle motivera varför företaget höll sig med privatjet skedde det medelst en lång monolog om vilka enorma värden Martin-Löf skapat under sin tid i SCA.
Det lät nästan som om brukspatronen själv fällt all skog, övervakat kokningen av pappersmassa för att sedan kasta sig bakom ratten och köra ut blöjor till butiker över hela världen. Ett schema som onekligen hade krävt kreativa transportupplägg. Riktigt så var det förstås inte. Martin-Löfs vanligaste resrutt var Stockholm-Östersund, för att ta sig mellan jobbet och fjällstugan.
En fondförvaltare som tog till orda efter denna utläggning konstaterade torrt: ja, visst är det fantastiskt vilka resultat SCA:s anställda åstadkommit. Trots denna ledning.
Episoden påminner om läget i Sverige. Det är möjligt att det fanns en epok då politik handlade om att försöka lösa samhällsproblem snarare än att trenda på Twitter. Den tiden är inte nu. På sistone har svenska politiker levererat det ena märkliga uttalandet efter det andra. Många har förfasats över dessa utspel. Andra har jublat. Men alldeles oavsett ståndpunkt kan det vara på sin plats med en invändning av den kamerala sorten: rikspolitiker rattar inte Sverige.
Formellt, via riksdagens lagstiftande makt, absolut. I praktiken? Inte ens nära. Samtidigt som Ebba Busch i efterhand beordrade svensk ordningsmakt att öppna eld rakt in i en folkmassa var de riktiga poliserna fullt upptagna med något helt annat: hjälpa till vid trafikolyckor, utreda mord, bura in en och annan kvinnomisshandlare och sätta dit momsbedragare. Kort sagt: sköta sitt jobb. Endast med ofrivilligt avbrott för att upplysa KD-ledaren om att massmord inte ingår i polisens arbetsbeskrivning.
Jimmie Åkesson har också trappat upp sin retorik på sistone i ett försök att tillskansa sig mer radiotid. Nyligen förklarade han att de som kommer till Sverige från krigets Ukraina är riktiga flyktingar till skillnad från ”de miljontals proffsmigranter som de gamla partierna tagit hit”.
Här blir man sugen på att fiska upp Iphones kalkylator-funktion. Miljontals? Det är ju minst två, snarare tre miljoner. Som av en händelse ungefär lika många i Sverige som enligt SCB är födda utanför landets gränser eller med en eller två invandrade föräldrar. En tredjedel av befolkningen (inklusive undertecknad). Proffsmigranter? Really? Är tanken att man ska skratta eller göra orosanmälan?
Nåväl, medan SD-ledaren hade denna sin matematiska herdestund var de tre miljoner påstådda parasiterna sysselsatta med att hålla igång sjukvården, äldreboenden, kollektivtrafiken, rättsväsendet, finansbranschen och svensk högteknologisk industri. Vilket förstås Jimmie Åkesson är fullt medveten om.
I SD:s skuggbudget finns i vart fall inga spår av det ekonomiska sammanbrott som skulle följa om denna grupp lydde den underförstådda uppmaningen och hastigt lämnade Sverige.
När vissa riksdagsledamöter ägnar sig åt att formulera elaka tweets och elda upp robotkonton - sysslar deras partikamrater med riktig politik. Som att sitta på kommunala nämndemöten med dåligt kaffe och besluta om alltifrån nya offentliga toaletter till omhändertagande av barn i tragiska socialärenden.
På landets myndigheter arbetar oftast ytterst kompetenta tjänstemän med att hålla den väloljade svenska byråkratimaskinen i trim. Dag ut och dag in. När riksdagspartierna tävlar om vilka som kan vara mest MÖP-iga, plockar de yrkesofficerare som anade hotet från Ryssland redan för två decennier sedan fram uniformen för ännu en dag i rikets tjänst. Och så vidare. Så nästa gång någon folkvald på riksplanet gastar om att landet befinner sig i sönderfall – ta det för vad det är. Ett rop från läktaren.
Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Allt mindre tack vare och mer och mer trots de som sitter vid makten.