Det är något som skaver i Nato-debatten
Det är något som inte stämmer i Nato-debatten.
De som vill att Sverige blir medlem bedyrar att vi inte behöver skicka soldater till ett angripet Nato-land om vi inte vill.
Samma personer hävdar att andra länder måste hjälpa oss militärt om vi blir angripna.
Sanningen är att ingen egentligen vet hur bra Natos försvarsgaranti fungerar i händelse av ett angrepp mot ett enskilt land. Därför råder förvirring om vad som verkligen gäller.
Paragraf fem har bara utlösts en gång tidigare. Det var i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001. Men då handlade det inte om en annan nation som riktade ett militärt angrepp mot USA utan om en terroristorganisation.
PLUS: Analysen: Datumet när Putin startar storkriget
Hur försvarsgarantin skulle tillämpas i praktiken om exempelvis Ryssland skulle attackera ett Sverige som är Nato-medlem är svårt att säkert slå fast.
En grundläggande tanke bakom försvarsgarantin är att den egentligen aldrig ska behöva användas. Meningen är att avskräckningen ska vara så stor att inget land vågar attackera en Nato-medlem.
Ser man tillbaka på de dryga 70 år som den västliga militäralliansen har funnits så har avskräckningsmetoden funkat tämligen väl.
Att det finns en försvarsgaranti är helt centralt för den debatt som nu pågår i Sverige om att ansöka om medlemskap. Anhängarna av ett Nato-medlemskap menar att det är enda sättet för Sverige att vara säkra på att vi får hjälp från andra ifall vi blir anfallna.
Strida med Turkiet
Men ett medlemskap ger inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Baksidan av myntet är att Sverige i sin tur måste hjälpa andra medlemsländer som begär hjälp.
De som ogillar ett svenskt Nato-medlemskap brukar ta Turkiet som exempel, ett land som under president Tayyip Erdogan trampar på demokratiska fri- och rättigheter och är på väg i en riktning som påminner oroande mycket om Putins Ryssland. Trots det måste Sverige skicka soldater att slåss sida vid sida med Turkiets armé ifall Turkiet begär hjälp, säger Nato-kritikerna.
Inte alls, hävdar de Nato-vänliga. Det enda Sverige lovar är att på något sätt bistå Turkiet. Det kan handla om annat än militärt bistånd.
Enligt experter på Nato är det helt korrekt. Paragraf 5 i Nato-stadgan säger inget om hur hjälpen ska se ut. Bara att ett angrepp på ett Natoland är ett angrepp på alla.
– Varje land beslutar själva vilka försvarsåtgärder det anser vara nödvändiga, skriver Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala universitet i en analys för Utrikespolitiska institutet. Väpnat våld ingår i arsenalen men är inte nödvändigt.
Men om vi då vänder på perspektivet; hur säkert kan Sverige egentligen vara att andra länder skickar trupper för att bistå oss om vi blir attackerade, och inte bara hjälmar och fältsjukhus?
Logisk kullerbytta
Övriga länder har ju samma rätt att välja på vilket sätt de vill hjälpa Sverige. Om de inte vill skicka sina soldater för att slåss på Sveriges sida så behöver de inte det.
Eftersom det är upp till varje land att avgöra hur man vill hjälpa till kan man ju undra vad Natos försvarsgaranti egentligen är värd.
PLUS: Så skulle Sverige slå en rysk attack
I praktiken kommer det givetvis att finnas en stor press på medlemsländerna att bidra på ett sådant sätt att anfallet mot i det här fallet Sverige kan slås tillbaka. Men hur garantin skulle fungera i praktiken vet vi egentligen ganska lite om.
När Nato-vänner hävdar att Sverige kan välja själva hur vi vill bidra men samtidigt påstår att andra måste hjälpa Sverige militärt blir det lite av en logisk kullerbytta. Ett sätt att både äta kakan och ha den kvar.
Natos paragraf fem består av en enda lång mening (ytterligare en om man tar med biten som handlar om att alla attacker ska rapporteras till FN:s säkerhetsråd). Det säger sig självt att den är öppen för tolkningar.
Sveriges omfattas redan av EU:s kollektiva försvarsgaranti, paragraf 42. Men eftersom Storbritannien och USA inte är medlemmar av EU har den inte samma tyngd. EU har ingen egen militär struktur.
Oro trots garanti
Även den har bara utlösts en gång, efter terrorattackerna i Paris 2015.
Nyligen besökte jag Litauen och Nato-soldater som placerats där som en signal till Ryssland att övriga Nato-länder är beredda att försvara Baltikum mot ett ryskt angrepp.
När jag talade med vanliga invånare var de glada över landets medlemskap men samtidigt lite oroliga. Kommer andra Nato-länder verkligen att komma till undsättning ifall ryssen anfaller?
Uns av tvivel fanns på sina håll men alla jag talade med ansåg att det var bättre att vara medlem och åtminstone ha en garanti på pappret än att stå utanför.
Kanske är det där även Sveriges står numera.
Försvarsgarantin är kanske inte så vattentät som vi skulle önska men utan medlemskap finns ingen garanti alls.
Hur väl den i praktiken fungerar får vi veta först om avskräckningen fallerar och Ryssland attackerar.