Inte en självklarhet att ha villa, Volvo och vovve
Eftersom jag har semester med barn så blir all konsumtion av nyhetshändelser sporadisk och i det närmaste slumpartad.
Om fyraåringen får låna mobilen, det får han absolut inte, men så ”Ministrar lämnar i protest” Varsågod!
Nej, du får absolut inte ha min telefon, jag använder den i jobbet och har hela mitt liv i den och det får du accept ”Boris Johnson avgår.” Här!
Nu tappade du nästan mobilen på stenplattorna, det var sista gången du fick låna telefonen. ”Boris Johnson håller tal utanför 10 Downing street” En liten stund till då.
Och så fortskrider sommarlivet, helt utan principer och tydliga förhållningsregler.
De får inte ta glass och sen får de det för att det är så välsignat när livet blir tyst. ”Får jag köpa Doritos och Coca Cola för pengen jag fick av morfar?” Egentligen nej, men om jag får vila hjärnan i tio minuter så får du tömma mina fonder och köpa kryptovaluta.
Har det framgått att vad jag hör och läser blir lite som det blir när det är sommartid? För jag ville egentligen bara berätta att jag hörde tre tal från Almedalen. Det var SD, KD och MP.
Gemensamt för de två figurer som skulle göra sig så bra ihop högst upp på en bröllopstårta var som vanligt retoriken. De breda penseldragen, sossarna har dödat Sverige. Och det är så konstigt för överallt ser jag liv.
De populistiska ordvalen, ett genomgripande fokus på hur rådande politik smular sönder landet, vilket givetvis ligger i oppositionens natur. Men nivån, så låg, så skrämmande hatisk. Och så fortsätter de att gräva en djup fåra genom landet, Trump Åkesson och Trump Busch.
Ebba Buschs tal är det som gnisslar likt halloumi mellan tänderna. Hon pratade om drömmen som allt färre människor har möjlighet att nå. Och de som har nått den, de som är där, de får det sämre och sämre, femtiotusen per år. Det låter som att förlora på triss.
Jag känner efter, noga, finns det något som provocerar mig mer än människor som har allt och ändå gnäller. Det gör det inte! Det är min trigger, min tändhatt och mitt känslofyrverkeri.
Vad är värre än orättvisor? Inbillade orättvisor. Ebba talade om villa, vovve och Volvo. Hon beskrev detta tillstånd kantat av kostsamma ägodelar som något slags minimum. Att det skulle vara det minsta man kan begära i ett land som Sverige, när det i själva verket är ett otroligt dyrt Kinderägg av medelklassöverraskningar.
Eget hus är dyrt, Volvo är dyrt och hund, hund är svindyrt. Det är klart, om du köper ett hus i Ruda för 425 000 kronor, en Volvo V70 från 1998 för 5000 med en trebent hund i bagaget som du får på köpet, ja då vidgas gruppen som kan uppnå Ebbas dröm. Men är det dem hon talar till?
Vi som har arbete, som äger vår bostad och har bil har fört en fantastisk tillvaro. Blir vi drabbade av konjunktur eller krig eller pandemi så ska vi kompenseras.
Vi har fått en tusing för elen, vi var på vippen att få en tusing för bilen. Röven blir större, den mätta känslan kronisk. På vilken sten står det ristat att kurvan bara ska gå uppåt, vem slog vid vilket möte fast att medelklassen alltid ska vara trygg i att inte behöva drabbas. Av någonting. Hur många röster skulle ett parti få som gick till val under parollen Anpassa dig.
Jag kan veva hur länge som helst, men jag är ledig med barn. De vill mig något. Det är inte en självklarhet att ha villa, Volvo och vovve. Många nöjer sig med en. Många har ingenting och tiger ändå still när staten kastar sedlar i huvudet på folk som har råd med både frisörschampo och Moccamaster.
Jag gråter inga tårar för de som har allt och blir av med femtiotusen de ändå bara fått behålla tack vare inställsam medelklasspolitik. För vem tänker någonsin på en trebent hund i Ruda?