Gängkriminella lever i ett alternativt rollspelsuniversum
En rad människor i Sverige har fallit offer för gängvåldet, men få dödsskjutningar har etsat sig fast som den av tolvåriga Adriana förra sommaren. Förmodligen på grund av det totala motsatsförhållandet mellan en grupp vuxna män som vänt samhället ryggen och en flicka som inte ens kommit in i tonåren. När nyheten om att hennes misstänkte mördare är gripen kom i början av veckan gjorde det något med mig. Medielogiken fungerar också på journalister.
För ett par veckor sedan rullade en debatt om huruvida våldsamma män är en naturlig del av samhället. Lena Andersson förfäktar den åsikten och menar att gängmedlemmarna är en sorts konstant kanonmat, en våldsreserv som alltid existerat. I en annan epok hade de blivit soldater och dragit ut i krig. Sverige 2021 kan bara inte erbjuda dem ett naturligt utlopp för testosteronet, i alla fall inte inom lagens råmärken.
Utifrån det resonemanget kan man förstås undra varför fenomenet med skjutningar uppstår just nu, i ett land som varit fredligt i tvåhundra år och där våldsbrotten minskat de senaste trettio åren?
Däremot står det omvända helt klart. Gängmedlemmarna har ingenting att erbjuda samhället på 2000-talet. Eller snarare: Ingen del av samhället utöver gängen efterfrågar den här typen av våldskapital, machoattityder eller medeltida rättskipningssystem. Det betyder inte att behovet inte funnits tidigare, det finns fortfarande på vissa håll. I länder med en tradition av maffia eller annan typ av mer eller mindre sanktionerad laglöshet finns det en funktion att fylla. I 2000-talets Sverige, tjänste- och kunskapssamhället före andra? På sin höjd efterfrågar delar av den etniskt svenska medelklassen gangstarap. Vilket tarvar en kolumn för sig.
Men trots ensamstående mammor som sliter och oroar sig, trots socialtjänst och polis som gör vad de kan, har en liten del av Sveriges manliga befolkning skänkt sin tillvaro någon sorts mening genom att upptas i en gemenskap, skjuta skarpt för gruppens skull och hela tiden vara beredd att betala med livet. Vi kan analysera oss gröna om vad det beror på; för dåliga förebilder, obefintlig integration, hormoner, hopplöshet, ett samhälle som drar sig undan. Det är alldeles oavsett något djupt otidsenligt över hela fenomenet och det går igen när gängmedlemmarna kommunicerar. Man ska vara försiktig med att raljera över våldsverkare. Men många av de män som befinner sig i samhällets utkanter är tyvärr djupt pinsamma och livsfarliga samtidigt.
Precis som nynazisterna i Nordiska motståndsrörelsen är det svårt att ta de gängkriminellas estetik på allvar. Det är skottsäkra västar, blodshämnd och svek. ”Jag hoppas jag lever till 30”. Som ett alternativt rollspelsuniversum vid sidan av den strävsamma förortstillvaron som deras grannar lever i.
Gängens namn är ett kapitel för sig.
Dödspatrullen – det tuffaste namn min pappa hade kommit på för ett gäng som skjuter folk.
Shottaz – det där dansbandet där Charlotte Perrelli var frontfigur som tonåring?
Husbys hyenor – en grupp frånskilda femtioåriga ”tjejer” i förorten som samlas hemma och dricker grogg innan de går på lokal i jakt på sällskap.
Filterlösa grabbar – åh, kroppspositiva män som publicerar bilder på sina bilringar!
Att de kriminella gängen låter mer som att de spelar farliga är förstås en notering i marginalen. Det gör ingen skillnad för Adrianas anhöriga som förlorat någon de älskar till det oberäkneliga våldet. Att deras ideal är pinsamt daterade ändrar inget för alla de mammor som maktlösa ser sina söner döda och dö. Men kanske finns det ett visst mått av tröst i att inse att gängen är både offer, förövare och töntar samtidigt.