Kanske går en mördare med 19 års försprång fri

Oisín Cantwell

Om mordet på Kevin har många som inte har insyn i utredningen tvärsäkra uppfattningar.

Men även utan tillgång till förundersökningen går det att konstatera uppenbara brister i polisens arbete.

I kväll sände SVT det tredje och sista avsnittet av journalisten Dan Josefssons granskning av de egendomliga polisiära turerna i Arvika 1998, i vilket tesen är att falska minnen hos inblandade utredare ligger bakom slutsatsen att två bröder dödade fyraårige Kevin.

Ytterligare märkligheter avslöjades om en utredning som är kantad av märkligheter.

Redan efter det första avsnittet hade ledarskribenter, debattörer och andra skönandar inom kommentariatet sanningen klar för sig: Pojkarna som befanns skyldiga till mordet var utsatta för ett justitiemord och utredningen är en rättskandal.

I dramaturgin i debatter av detta slag ingår även en motreaktion, varför det inte är förvånande att Aftonbladets förra politiska chefredaktör Yrsa Stenius plötsligt poppade upp och slog fast att mediedrevet i ohelig allians med den sluge advokaten Thomas Olsson lyckats förmå ett "ängsligt rättsväsende" att öppna förundersökningen igen.

Jag har avstått från att ha åsikter i detta ärende, då jag inte har tillgång till förundersökningen och därför inte kan bilda mig en egen uppfattning om vad som är sant eller halvsant eller falskt av alla påståenden som flyger kors och tvärs.

Det har å andra sidan inte heller många av de som för några veckor sedan var experter på hur svensk utrikespolitik ska bedrivas, för närvarande vet allt om fallet Kevin och som i nästa vecka kommer att vara allvetande i Gud vet vilket ämne.

Med det sagt går det att ha synpunkter på hur utredningen har bedrivits.

Att allt inte stod rätt till uppdagades redan då det begav sig. Ansvarig åklagare dömdes i tingsrätt och hovrätt för tjänstefel efter att två tonåringar olagligen avlyssnats och i Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 2001/2002 kritiserades polisen bland annat för att barn som inte var misstänkta hämtades in till förhör som inte dokumenterades korrekt.

Och i SVT:s och Dagens Nyheters granskningar avslöjas ytterligare egendomligheter. Det mest frapperande, för att inte säga upprörande, är de 30-tal förhör i vilka bröderna, fem och sju år gamla, gick från att vara vittnen till huvudmisstänkta.

Femåringen, som uppenbarligen mår sämre och sämre i de pressande utfrågningarna, klättrar runt på stolar, frågar om hans tunga blivit blå, hävdar felaktigt att Kevin mördades med en kniv i magen, för att bara ta några exempel.

Samtalen med sjuåringen är inte särskilt mycket mer uppbyggliga. Han är skyggare under förhören, drar ihop kroppen som en boll, ändrar sin historia fram och tillbaka.

Det gör fysiskt ont att se hur bröderna blir behandlade.

"De sämsta barnförhör jag har sett", som en rutinerad tingsrättsdomare uttryckte saken på Twitter.

I en intervju i Expressen medger förundersökningsledaren Rolf Sandberg att i varje fall ett av förhören med femåringen, där han ställer ledande frågor och barskt uppmanar pojken att se honom i ögonen, var "dåligt".

Ett svar som troligen platsar i Guinness rekordboks kapitel om klassiska underdrifter genom tiderna.

Fredrik Wersäll, Svea hovrätts president, har påpekat ännu en påtaglig brist, nämligen att ingen så kallad bevistalan hölls.

Det är en form av rättegång som kan hållas då barn är misstänkta för grova brott, där åklagare och försvarsadvokat lägger fram sina ståndpunkter och där domstolen sedan fattar beslut. Däremot utdöms inget straff.

I stället pekades pojkarna ut som skyldiga av polis och åklagare. Det strider mot såväl svensk lag som internationella konventioner, som stipulerar att en person är och ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad i domstol.

Bevistalan nyttjas oerhört sällan. Dels för att det är mycket ovanligt att små barn begår allvarliga brott, dels för att lagens förarbeten anger att denna lösning ska användas restriktivt.

Vore det inte vettigt att göra en sådan domstolsförhandling obligatorisk i fall som dessa?

Ett korrekt förfarande hade troligen också haft bieffekten att vi sluppit de senaste veckornas pajkastning i det offentliga samtalet, som rimligen river upp sår hos bröderna och Kevins föräldrar.

Avslutningsvis: Jag tycker att SVT:s granskning är ett exempel på utomordentlig journalistik. Förundersökningsledare Sandberg hävdar att den är hårdvinklad och utelämnar viktiga omständigheter. Vad som är sant återstår att se.

Nu går åklagare än en gång gå igenom alla turer. Det är, vad Yrsa Stenius än anser om saken, bra, för att inte säga nödvändigt.

Vem vet, kanske går det en mördare med 19 års försprång fri därute.