Kändisskvallret får mig att uppskatta det jag har
Ibland trillar jag in på Hänts Instagram.
Så skriver jag för att ta avstånd, så löjligt av mig. Men nu orkar jag inte börja om texten.
Kändisskvaller ska vara utrikiskt, som rapporter om att en känd amerikansk skådespelare hyr in en annan skådis att slå ner honom för att få det att se ut som ett hatbrott. Eller att Kim Kardashians systers man har varit otrogen mot henne, igen, nu med en vän till en annan syster.
Svenska kändisnyheter är lite mer ”Se vad Martin Melin hittade i sitt avlopp ”Jag har letat som en galning””
För någon vecka sedan läste jag, på Hänts Instagram, om Margaux Dietz ”kaos efter bröllopet.”
Och är det något man uppskattar efter femton år fjättrad vid ett billigt radhus med en näve otacksamma ungar så är det att läsa om andras röriga liv.
Jag ger er Margaux kaos:
”… sen kom paniken, jag har försovit mig en hel timma.. Städerskan kom hit för första gången också och hon hade ingen aning om vart något var, vilket jag inte heller har, hehe. Så allt har dragit ut på tiden”
Jag hatar när städerskan ska komma och man inte vet var man har ställt mopphinken.
Nu dummar jag mig, jag har ingen städerska. Jag har knappt en mopphink.
Margaux Instagram är nu mitt guilty pleasure. Jag tittar på hennes tvådagars lyxbröllop på Hässelby slott med Ebba Busch Thor som twerkande vigselförrättare. Det brukar heta att ”överklassen” vet hur man festar och herregud, aldrig har det varit mer sant.
Jonas Sjöstedt delar ut soppa till hemlösa och bidrar inte med så mycket som ett höftjuck.
Måste jag ställa dem mot varandra, måste jag hålla på och klassanalysera allt? Kan folk inte bara få vara rika och utsvävande i fred?
Absolut får man det, och tro det eller ej, Margaux fantastiska liv inspirerar mig att glädjas åt det jag har. Jag vet inte riktigt vilka knappar hon trycker på.
Jag vet heller inte för vilken gång i ordningen jag nu återanvänder Jack Nicholsons citat från ”Livet från den ljusa sidan”, men här får ni det.
”What makes it so hard, is not that you had it bad, but that you’re that pissed that so many other had it good.”
Men så känner jag inte alls med Margaux. Jag mår bra av att hon mår bra. Hon står på toppen av den superkapitalistiska gräddbakelsen, men så vadå, så länge vi har det system vi har så är det väl rimligt att folk tar för sig.
Jag tvår mina händer, det finns ingen bitterdoppad avundsjuka eller sträv slutsats om att Margaux säkert gråter när ingen ser. Jag tror att hon är precis så glad som hon verkar.
Om jag någon gång gifter mig så hoppas jag att Jonas Sjöstedt välsignar vår kärlek i sina löst sittande jeans från Coop.
Tack Margaux, för att du får mig att uppskatta mitt liv så mycket mer.
Messi: När delar av min familj lät meddela att de tingade teven till förmån för Champions league så visste jag att det skulle bli en lång och tråkig kväll.
Stressi: Sedan letade sig de oväntade målen in i mitt undermedvetna, och när Liverpool gjorde 3-0 blev jag så nervös att jag gick och la mig. Förbannade fotboll.