Libanons moment 22
Regeringens avgång är lika effektiv som att sätta plåster på ett skottsår i halspulsådern.
Problemet är att varje lösning på landets svårigheter också innehåller fröet till ett nytt inbördeskrig.
Det är Libanons moment 22.
Befolkningens förtvivlan och ilska efter förra veckans förödande explosion i Beirut som raderade ut delar av staden är äkta. Deras krav på ett verkligt systemskifte är rättmätiga men likväl orealistiska.
Att byta ut ett samhällssystem är även under normala omständigheter mycket svårt och en långdragen process. Normalt krävs en revolution och i Libanon är det inte ens säkert att det räcker.
Dagens politiska system kom till som lösningen på det 15-åriga inbördeskriget som slutade 1990. Genom att ge shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna, och alla andra grupperingar, ett garanterat inflytande i varje parlament och regering kunde man få alla sidor att lägga ner sina vapen.
Men maktdelningssystemet har utvecklats till en varböld av korruption. Varje grupp har fått sin del av kakan och kunnat dela ut favörer till sina anhängare medan staten blivit allt fattigare och mer urholkad. Ett klientsystem har växt fram.
Sedan lång tid tillbaka fungerar inte normal samhällsservice. El finns bara några timmar om dagen, sopor dumpas istället för att tas om hand. Ekonomin befinner sig på randen av kollaps sedan landets valuta förlorat 80 procent av sitt värde.
Den regering som avgick i går tillträdde först i januari i år. Då fanns hopp om att den skulle kunna lösa problemen. Men den avgående premiärministern beskrev i går hur korruptionen är större än staten.
Ger inte upp fördelar
Nu ska samma regering sitta kvar som en övergångsministär medan en ny premiärminister ska utses, något som är mycket komplicerat under maktdelningsystemet och som brukar ta mycket lång tid.
Den nye premiärministern kommer att verka i precis samma system och därigenom vara bakbunden från början. Även om hen tillsätter en regering bestående av teknokrater med högt anseende är det inte troligt att de kan genomföra de förändringar som krävs för att få landet på fötter.
Den politiska makteliten kommer inte att ge upp sina privilegier frivilligt utan kämpa emot med näbbar och klor. Folkets krav på att alla politiker måste bytas ut, att hela systemet måste rivas kommer inte att bli verklighet därför att alltför många tjänar på att det nuvarande systemet lever vidare.
Det talas om att tidigarelägga valen. Men nyval är inte heller någon lösning eftersom makten efter ett nyval ändå måste fördelas enligt de gamla maktdelningsprinciperna vilket i praktiken gör det omöjligt för något nytt parti med stort folkligt stöd att ta över styret av landet.
Om det gamla systemet mot förmodan rivs upp ökar risken för att landet ännu en gång kastas in i ett inbördeskrig.
Länge har minnen från de blodiga, sekteristiska kriget 1975-90 fungerat som ett slags immunitet mot att plocka upp vapnen igen. Men 30 år efter krigsslutet och i ljuset av dagens problem börjar minnena blekna.
Används som dörrmatta
Till det kommer att grannländerna använder Libanon som en dörrmatta. Iran styr genom Hizbollah, sin väpnade milis, delvis landet. Hizbollah är mycket starkare än Libanons armé. Irans allierade Syrien har under många år byggt upp ett stor inflytande.
Men även den regionala stormakten Saudiarabien har mer än ett finger med i landets politik. Det är bara några år sedan som Libanons dåvarande premiärminister Saad Hariri i praktiken hölls i husarrest sedan han på det saudiska kungahusets begäran besökt landet och där meddelat sin avgång.
Saudiarabien vänder sig mot Irans inflytande i Libanon.
Nu när Libanon är i stort behov av ekonomiskt bistånd kan västvärlden ställa motkrav på genomgripande reformer. Men frågan är om de verkligen kommer att genomföras.
Risken är större att Libanon sakta men säkert fortsätter glida mot att bli en sönderfallen stat.