Här är rånaren hjälte och hyllas på kommunens vägg
På pendeltåget begrundar jag ett samtal med en erfaren chef för en social insatsgrupp. Det är samhällets specialenhet för att rädda barn och ungdomar som redan är brottslingar.
– Vi kan inte matcha kriminalitetens positiva delar, sa socialarbetaren. Pengar. Status. Gemenskap.
I Fittja lyfter jag blicken och ser en stor väggmålning. Fittja är en av de platser som polisen beskriver som riskområde.
Målningen föreställer tre unga män. ”Rest in Peace”, står det över porträtten, vila i frid.
– Det är så vanligt att ungdomar begår brott att det är normaliserat. Det är inget konstigt när någon dealar knark och har vapen. Utvecklingen skrämmer. Var ska det sluta? sa socialarbetaren.
Jag frågar några nya bekantskaper vilka männen på målningen är. Svar: Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.
Efter ett par dagar återvänder jag. Det är svårt att förstå att en sådan målning sitter uppe. Den påminner om muralmålningar av hjältar i städer som Kapstaden eller Belfast.
Här är det en man som sköts under pågående rån.
Målningen sitter på en byggnad på ett parkeringsdäck.
Man ser den över hela centrum. Under parkeringen ligger Ungdomens hus. Två killar, 17 år, står i isvinden och röker.
– Han var bra, det är bra att råna, säger den ene om mannen som sköts i Södertälje.
Bra?
– Han försörjde sig själv. Polisen letar efter anledning att få skjuta.
Bredvid målningen sitter en skylt. Målningen är uppsatt av kommunala Botkyrkabyggen i samarbete med den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum.
Skylten säger att målningen är ”en hyllning till deras minne och samtidigt ett uttryck för en saknad och sorg över liv som släckts alldeles för tidigt”.
Jag ringer Botkyrkabyggen. Informationschefen Camilla Borgström låter besvärad. Boende i området drev på för att målningen skulle komma upp, säger hon. Botkyrkabyggen vill se den som en del av en ”medborgardialog”.
Om vad?
Borgström vill att jag ringer Mångkulturellt centrum. Verksamhetschefen Leif Magnusson säger:
– Det är för ytligt att bara säga att målningen föreställer kriminella. De är också en del av en lokal historia och starka sociala band. Det finns mänskliga kvaliteter. Även om man är kriminell är man människa också.
Och brottsoffer – guldsmeden i Södertälje?
– Man kan ställa de svåra frågorna. Helt fullt ut når man kanske inte i dagstidningsformatet. Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också.
Hur?
– En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel.
Jag tänker på förtvivlade företagare i förorterna som lider av kriminaliteten. Jag tänker på föräldrar och socialarbetare som berättar om hur svårt det är att uppfostra barn i områden där kriminella är förebilder.
En kall vind blåser upp damm från gruset på trottoaren. Jag går sakta tillbaka till tunnelbanan och tänker: Ska vi resa en staty av gangstern Clark Olofsson på Norrmalmstorg?
För att ge röst åt olika sorters historier?