Bl mstertiden kostar klöver
Den blomstertid nu kommer, sjöng barnen i kyrkan i går. Det var sextonde året i rad jag var på skolavslutning.
När jag cyklade tillbaka till tidningen, klockan var elva på förmiddagen, räknade jag hur många timmar och dagar dessa skolavslutningar kostat mina arbetsgivare.
Jag har sammanlagt varit borta i åtminstone två veckor.
Jag, och alla andra föräldrar med jobb, representerade i går ett gigantiskt produktionsbortfall. Sveriges bruttonationalprodukt sjönk, vår materiella standard är i dag inte så hög som den kunde ha varit om inte alla dessa tusen och åter tusen ingenjörer, snickare, städare, servitörer, direktörer, chaufförer, journalister och gardinförsäljare lyssnat på Idas sommarvisa.
Björn Lindgren, ekonom på Svenskt näringsliv, har försökt beräkna vad klämdagar kostar samhället.
En vanlig vardag producerar vi varor och tjänster för ungefär 15 miljarder kronor. Produktionsbortfallet en klämdag motsvarar fem till sju miljarder.
Lindgren törs inte spekulera
i hur mycket pengar som försvann i går (jag når honom under lunchen då han äter blodpudding – heder åt denne enkle ekonom i kapitalets vingård). Han säger att många av oss på kvällar och helger jobbar in den tid vi lånat av arbetsgivaren för att gå på skolavslutning.
Det tror inte jag. Forskning visar att vi bara arbetar 25 procent av den tid vi befinner oss på jobbet. Om jag, och alla andra med flexibla tider och
utan stämpelklockor, är borta ett par timmar på förmiddagen gör det inte så mycket. Jag sitter ju och skriver en artikel nu.
Det handlar inte om hur mycket man sliter utan om företagens och samhällets effektivitet.
Beviset för detta är grekerna.
År 2009 arbetade de i genomsnitt 2 119,3 timmar. Svenskarna tyckte att det räckte med 1 610 timmar och holländarna futtiga 1 378. (Statistiken gäller personer som har arbete.)
Grekerna jobbar mest i Europa, de är nästan i klass med sydkoreanerna.
Ändå får grekiska barn denna sommar sjunga:
Den statsbankrutt nu kommer ...
I slutet av 1980-talet hade 83 procent i svenskarna i åldern 16–64 år ”sysselsättning”, som det heter i Statistiska centralbyråns tabeller.
I år är det bara drygt 75 procent.
En allt mindre andel av befolkningen arbetar samtidigt som vår levnadsstandard ökar. Reallönerna har stigit med i genomsnitt 110 000 kronor.
Märkligt nog hänger det samman med att allt färre arbetar. Globalisering betyder att vi kan köpa billiga varor från exempelvis Kina samtidigt som vi koncentrerar oss på mer avancerade uppgifter (samt export av järnmalm).
IT-revolutionen medför att produktionen blivit effektivare.
Företagens jakt på kostnader innebär att det sällan finns utrymme för personer som inte kan vara på topp. Är du lönsam lille vän? Om inte får du gå någon annanstans.
Skulle vi kunna öka vår standard ännu mer och ännu snabbare?
Ja visst, vi skulle kunna strunta i skolavslutningen och ge järnet på jobbet i stället. Att vi föredrar att lyssna på barnens vackra röster är ett informellt val som hela vårt samhälle gör.
Det otroliga är att i detta ganska avspända land, där vi väljer fritid framför att arbeta ihjäl oss, tror vi att andra förhållanden är lagbundna och omöjliga att förändra.
Varför accepterar vi att så många slås ut från arbetsmarknaden?
I effektivitetens namn?
Har vi råd att gå på skolavslutning borde vi ha råd att låta fler jobba.