Var är vänstern som brukar stå på barrikaderna?
Jag sitter i en hörsal och lyssnar på en kortväxt man med sorgsna ögon och rufsigt hår.
Han heter Mustafa Dzhemilev och är ledare för folkgruppen krimtatarer.
Han befinner sig på Utrikespolitiska institutet i Stockholm eftersom den ukrainska halvön Krim har ockuperats och annekterats av Ryssland i strid mot internationell rätt. Mustafa Dzhemilev skulle gärna vara på Krim, där hans fru fortfarande är kvar, men Ryssland släpper inte in honom.
- Senast jag greps ...
Han är en gammal man med dramatisk historia. Som spädbarn var han med när Stalin 1944 deporterade hela den tatariska befolkningen som straff för deras påstådda samarbete med tyska ockupanter. Tatarerna var inte det enda folket som Stalin förvisade till någon annan ände av det sovjetiska imperiet, Volgatyskarna och kalmuckerna var två andra.
Man beräknar att 238 500 krimtatarer deporterades, de flesta till Uzbekistan. De första tre åren dog 110 000 av dem av svält, sjukdomar och umbäranden.
De kunde inte återvända till Krim förrän på 1980-talet när förtrycket i Sovjetunionen lättade. Mustafa Dzhemilev var 45 år när han återvände till sitt folks hembygd.
Han talar lågmält. Då och då tystnar han och låter en tolk översätta.
- Ingen kunde tro att en stat skulle ta terrorium från en annan på 2000-talet ...
Han hostar, en djup och rosslande hosta. Jag ser att vänstra kavajärmen är fläckig. Hur många personer i hans belägenhet passerar inte genom den fria världens huvudstäder? Politiska ledare som plötsligt inte har något land att leda. Förföljda poeter och journalister. Talesmän för förtryckta minoriteter.
Vi brukar visa solidaritet, vi brukar försöka hjälpa.
- Världen tog inte den ryska aggressionen mot Georgien 2008 på allvar. Vi sa då att Putins nästa steg skulle bli Krim. Vi varnade för att ryska diplomater delade ut ryska pass, erfarenheten visar att efter ryska pass kommer ryska stridsvagnar.
Jag vänder mig om och ser på publiken. Några journalister. Akademiker. Pensionärer.
Var är alla de som brukar vara med på barrikaderna, de som ropar solidaritet, frihet, broderskap? Särskilt vänstern brukar vara bra på det och observera nu att jag inte är ironisk.
Mustafa Dzhemilev skulle hålla ett inledningsanförande på 25 minuter men snart har han talat i en timme.
- Det är förbjudet för fler än fem personer att samlas. 250 tatariska familjer har fått sina hem genomsökta. Varför riktar ockupanten repressionen mot oss? Därför att vi sagt att vi är emot ockupationen.
Jag skickar ett sms till en vän och ber om tips på solidaritetsrörelser. I mitt block skriver jag upp några vi gemensamt kommer på: FNL-grupperna (USA ut ur Vietnam), Palestinagrupperna, Afrikagrupperna, Latinamerikagruppen (”mänskliga rättigheter före vinstintressen”). Östtimorkommittén, Föreningen Västsahara, Chilekommittén, Svenska Tibetkommittén, Svensk-kubanska föreningen, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet (på ordförande Maos tid), Svensk-albanska föreningen (när Albanien var kommunistiskt), Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (vänskap med Pol Pots Kambodja), Qandil (solidaritet med kurder i Mellanöstern) ...
Det fanns och finns många fler. Gemensamt för dem var att de riktade sin omtanke till folk och länder långt, långt borta och ofta till blodtörstiga regimer som pratade om arbetarklassens intressen.
- Det fanns mer lagenlighet på den sovjetiska tiden, säger Mustafa Dzhemilev. Då sköttes förtrycket enligt vissa fastlagda förfaringssätt. Nu kidnappas folk - 22 personer hittills. Några kroppar har återfunnits. Ockupationsmakten säger att den inte har något ansvar men visar ingen vilja att hitta de försvunna.
Så varför finns det ingen stor och bred solidaritetsrörelse med Ukraina och det ockuperade Krim? För några veckor sedan besökte jag ett fullsmockat solidaritetsmöte för Palestina i Göteborg. Men Ukraina är ju betydligt närmare oss på alla vis än Palestina, Östtimor och västra Sahara.
Därför att det saknas en sida som vänstern kan glorifiera och beundra. Ukraina är ”bara” om en svag och korrupt stat med en del vettiga politiker och en hel del skurkaktiga, en stat som lutar mer åt höger än åt vänster och som slits sönder av sin mäktiga granne.
Därför att den som solidariserar sig med Ukraina i just detta fall ställer sig på samma sida som USA. Då är det bekvämare för så kallade vänstermänniskor att måla upp en amerikansk konspiration i Ukraina och Centraleuropa.
- Vi hoppas att sanktionerna förmår ockupanten att lämna Krim, säger Mustafa Dzhemilev.
Publiken applåderar och går ut i vårsolen och jag ser inte en enda representant för dem som alltid talar om solidaritet.
Ukraina var försvagat av revolutionen
Vintern 2014 besatte ryska trupper tillsammans med separatister Krimhalvön. I mars ordnades en folkomröstning där det påstods att 96,7 procent av de röstande ville ansluta Krim till Ryssland, vilket skedde. Den olagliga annekteringen var möjlig eftersom Ukraina var försvagat efter revolutionen mot den korrupte och proryske presidenten Janukovytj.
Krim har två miljoner invånare. 2014 var 58 procent ryssar, 25 procent ukrainare och 12 procent tatarer.
Den ryska annekteringen av Krim är första gången sedan andra världskriget som ett land i Europa erövrar terrotorium från ett annat. EU och USA har svarat med ekonomiska sanktioner mot Ryssland.