Hoppet har övergett Bryssel
Den som vill vältra sig i elände kan ta en tripp till Bryssel och prata med människor i EU-apparaten. De ser ingen ljusglimt överhuvud taget. Allt är skit.
Jag var i Bryssel tidigare i veckan och deltog i EU-parlamentets seminarium om EU:s framtid. I vanliga fall brukar det talas om historiska framsteg. Inte längre. Nu dominerar en handlingsförlamande pessimism.
Parlamentets talman Martin Schulz går så långt att han varnar för risken att EU faller isär.
– Om EU misslyckas är det en idé som misslyckas.
Och det är kanske det som är svaret på varför Bryssel deppar. Den idé som så många trott och kämpat för ifrågasätts av allt fler. Det har lett till en existentiell kris.
1. Hela EU-projektet ifrågasätts. Det värsta är inte att ett Storbritannien slutar vara medlem. Utan att ett tongivande land med permanent plats i FN:s säkerhetsråd och i G7 väljer att lämna samarbetet. Det undergräver förtroendet och legitimiteten för hela idén.
2. Minoriteterna regerar. EU-tanken är att se till det allmännas bästa. Det är bra att de får bättre vägar på Irland och Syditalien för då blir det lättare för dem att försörja sig och få en hyfsad levnadsstandard. Det är bra för alla.
Men tanken utsätts nu för stark press. Den förutsätter starka politiker som vågar stå upp för just det. Inte åker hem och skyller alla tillkortakommanden på Bryssel och tar åt sig äran för alla framsteg själv. Det är många som ägnar sig åt det.
Det senaste exemplet gäller handelsavtalet mellan EU och Kanade som förhandlats fram under sju år. Det ska skrivas under på torsdag. Men avtalet kräver godkännande av 38 parlament i EU. 37 säger ja, ett säger nej.
Belgiska Valloniens regionala regeringschef (S) är pressade av en uppstickare på vänsterkanten. Alltså måste han visa sina väljare att det finns en bortre gräns för de kapitalistiska stolligheterna i Bryssel. Nej blir en räddningsplanka.
Det plågade Bryssel gnyr. Om vi inte ens kan sluta avtal med Kanada, som nästan är som vi, vilka kan vi då få ihop det med?
3. Brist på ledarskap. Rädslan att förlora mark till de nationalister och populister som seglar i medvind är förlamande. Alltför få politiska ledar vågar ta fighten. Det förvärrar krisen.
Orosmolnen är fler, men dem finns det inte plats för här. Men om utvecklingen fortsätter blir det mindre frihandel, mer statsstöd, mer populism, mer nationalism, mindre sammanhållning, mindre utrymme för mänskliga fri- och rättigheter.
Jag förstår att de är bekymrade i Bryssel. Det finns anledning till det.