Gubbracer från Hova till Stockholm i 150 knyck
Jag åkte gubbracer från Hova till Stockholm i veckan, med en manisk man bakom ratten, 40 graders värme i hytten och en mycket komfortabel fart för den som vill bli av med körkortet på fläcken.
Manikern heter Jonas Gåde, är göteborgare och terapeut och gillar att göra allsköns affärer.
Vi jobbar tillsammans med ett tv-program som heter ”Grannfejden”, och vi hade just fått två stridande parter att komma någorlunda överens om ett gäng mastiffer som skäller.
Alldeles innan vi skulle hem så spontanköpte Jonas en bil. En gammal merca. Från 1992. Med tygtak!
Han blir fullkomligt fixerad vid vissa prylar ibland, och av någon obegriplig anledning har han snöat in på halvgamla mercedes-bilar. Den här hade gått 18 700 mil.
– Det här är en fin sportbil, sa han, och såg lika sportig ut som en sängrökare. Titta på emblemen på golvmattorna, de är jävligt snygga...
– Varför har den inget baksäte, frågade jag. Och var lastar man grejer?
– Du vet, med en sådan här ... en tjej och en kille kan åka i väg bara, på en härlig weekend ... Den förrförra ägaren var chef på Bilprovningen i Mariestad och han använde den bara på somrarna för att köra till Spanien. Jag fick med alla gamla besiktningsprotokoll.
– Dem får du säkert både glädje och nytta av framöver.
Vi satte oss i bilen. Jonas for först i hög fart mot Göteborg, fast vi skulle till Stockholm. Sedan tvärnitade han för att tanka. Säljaren hade nämligen sagt att soppan tog slut när tankmätaren stod på kvarts tank. Det gjorde den.
De första milen hem pendlade Jonas mellan 70 och 140 kilometer i timmen. Sedan lade han sig på 150. Det dånade om tygtaket och var hett som i en bakugn i bilen. Luftkonditioneringen funkade inte.
– Det gör den visst, sa Jonas, det tar bara lite tid, det är ju stor motor. Den har 24 ventiler.
– Det hade varit bättre med en ventil och ordentlig kylning, sa jag.
Efter en halvtimme var det lika hett.
I handskfacket låg ett tomt cd-fodral med Marilyn Manson. Skivan hette något med dödsskuggans dal. Där låg också en liten rund plastburk med reklam för Bilprovningen. Det stod något om miljön på burken, som innehöll en kladdig syntetgrej för skoputsning. Och drivor av gamla besiktningsprotokoll.
En spindel kröp längs ett av solskydden.
Jonas sa ”killar med hjärna kör bilar med stjärna”, och så sa han att det inte luktade så mycket gammal bil som det brukar i gamla bilar.
Sedan upptäckte han att ratten darrade. Jag fick känna. Den darrade en hel del.
– Fast det är bara pyttelite, sa han. Det är klart att det darrar, det är ju en sportbil.
– Grattis, det är framvagnen, sa jag. Sedan var jag tyst och tänkte på det som stod i tidningen häromdagen, om att de mänskliga arvsanlagen till 70 procent överensstämmer med tvättsvamparnas.
Jonas skulle till Göteborg med bilen i går. Undrar om han kom fram.