Fallet en gåta
YSTAD. Det är rättegången som inte tycks leda någon vart.
Lotties bästa kompis, 20-åriga Sarah, åklagarens bästa vittne, berättar lugnt och säkert att pojken hittade sin döda syster utan att flytta kartongerna och bråten hon gömts bakom.
Detta är naturligtvis besvärande för 15-åringen, men mordet är ännu efter den fjärde egendomliga dagen i rätten ett mysterium.
Kammaråklagare Bengt Åsbäck lyckades ta tillbaka initiativet i går, efter en förvirrad tisdag där alternativa mördare pekades ut till höger och vänster.
Visserligen tvingades han först medge att 15-åringens advokat Jörgen Malmunger hade poänger i sin kritik av förundersökningen.
Men sedan var det dags för Sarah, Lotties närmsta vän, att berätta om hur pojken visade henne platsen där kroppen gömts.
Det var sent på kvällen 3 augusti och 20-åringen hade kommit till gården för att hjälpa familjen att leta efter den försvunna Lottie.
Vid midnatt kom brodern fram till henne. Han pratade osammanhängande, ville visa henne något i stallet.
– Vi gick in. Han pekade mot ett hörn. Men jag såg ingenting. Bara halm och kartonger.
Han ville att hon skulle titta närmare. Hon såg fortfarande ingenting. Han gav henne ficklampan att lysa med. Ingenting.
Då flyttade pojken på en skottkärra och några kartonger.
– Nu såg jag två ben sticka fram. Jag trodde det var en docka först. Sen insåg jag att det var Lottie.
Det kändes efter flickans vittnesmål som att pojken antingen har röntgenblick eller mycket väl visste var hans syster gömts.
Åklagaren lutade sig tillbaka och såg mer nöjd ut än vad han kanske hade skäl att vara. För vi visste redan att det var
brodern som hittade flickan. Och att han gjorde det binder honom rimligen inte till mord.
Vi fick höra andra graverande vittnesmål. Lottie var rädd för sin bror, han la ett snöre runt hennes hals och drog åt, han dök upp förvirrad vid avspärrningarna kvällen efter att kroppen hittats.
Men även detta har trovärdiga vittnen berättat tidigare.
Pojken log och gjorde miner åt sin familj, men när styvpappan kom in i rättsalen för att vittna sjönk han ihop och tittade ner i bordet.
Mannen berättade att han ibland slagit honom med knytnävar i ansiktet. Nu var det advokatens tur att se nöjd ut.
Men att pojken inte haft det lätt hemma är varken nytt eller något som bevisar hans oskuld.
Rättegången står och stampar. Vi vet efter näst sista dagen lika lite som när den startade.
Det är märkligt, för att inte säga gåtfullt.