Enfaldigt att bli uppåt av tanken på evigt liv
Är det inte något förlegat med de här årstiderna? Vi har antibiotika och spolande toaletter, pushup-behåar och skäggtrimrar med konturkammar och 18 längdinställningar. Varför ska vi låta naturen råda just när det gäller årstiderna? Vad ligger värdet i att tvingas sticka huvudet i en kolsäck tre månader i sträck?
Låt mig göra ett försök till försvar: memento mori.
Jag minns inte när jag senast såg ett porträtt av en bankdirektör med en dödskalle på skrivbordet, eller en politiker med ett timglas vid sin sida, eller ens ett fotografi av en svensk mellanchef, med en bukett vissnande tulpaner menande instucken i bildens nederkant.
Äldre tiders makthavare omgav sig med fåfänglighetens tecken. Men vi ägnar oss inte åt sådana symboliska påminnelser om livets förgänglighet längre. Inga små erkännanden av att vi, trots snygga gångkläder och hybridtjänstebilar, kommer ihåg vår dödlighet. Inget memento mori.
Vi liknar snarare antikens desperat vällustiga hedningar. Vi försöker ständigt övertyga oss om vår eviga ungdom. Vi köper små funkiga hattar och färgglada gymnastikskor, tar dykcertifikat och snapchattar tills näthinnorna fladdrar i fartvinden. Inte ens på våra gravstenar kostar vi på oss en ärlig dödskalle.
Lik förbannat vet vi ju hur det slutar, eller hur?
Nu invänder ni kanske att det var fasligt så dysterkvistigt det var i dag, då. Det kan ni ha rätt i, men å andra sidan måste man vara ovanligt enfaldig för att bli särskilt uppåt av tanken på evig ungdom.
Den som skriver rusig lyrik om den eviga ungdomen hyllar rent objektivt och definitionsmässigt en utvecklingsstörning. Och evigt liv ska vi inte tala om.
Varenda odödlig människa man mött – de finns trots allt i litteraturen – från Dracula till Tolkiens alver och Carl-Johan Vallgrens Josef Rubashov, är deprimerad, eller uttråkat blasé, eller fisförnäm, eller en skitstövel, eller alltihop.
Så i brist på självvald kvittering av livets ändliga villkor har vi en liten lutning av jordaxeln på tjugotre och en halv grad, som ger oss november som memento mori. Jag ska inte gå så långt att jag påstår att vi borde vara tacksamma. Men i just det här fallet tror jag att naturen vet vad den gör.
Vad gäller februari, däremot, har den gått över gränsen.