Hovrätten ändrar skandaldom – fäller man från ”bra familj”
Att hovrätten ändrar domen och fäller mannen som kommer från en ”bra familj” är ingen sensation.
Uppfriskande är att domstolen även ger en grundläggande lektion i hur bevisvärdering ska gå till.
Minns ni den hårresande domen i Solna tingsrätt i vintras?
En man som var åtalad för att ha misshandlat en kvinna han haft en relation med friades. Så långt inga konstigheter, bevisen håller inte alltid och om inte åtalade då och då frias finns det ingen anledning att ödsla skattemedel på att upprätthålla ett domstolsväsende.
I just detta fall var emellertid skälen till att mannen gick fri bisarra. Domen motiverades bland annat med att kvinnan kan ha utnyttjat ”hans dumhet” för att komma över en lägenhet.
För säkerhets skull drog domstolen även till med att det inte är ovanligt att kvinnor ljuger samt att mannen, till skillnad mot kvinnan, tycks komma från en ”bra familj”, ”vilket också har betydelse för bedömningen för skuldfrågan”.
Väsentligt i sammanhanget är att det var två av nämndemännen som stod bakom domen. En av dem, Ebtisam Aldebe, har kandiderat till riksdagen för Centerpartiet och har i medier sagt att svenska lagar borde anpassas till muslimer som bor i Sverige, så kallad särlagstiftning.
Juristdomaren och en nämndeman ville fälla mannen. Siffrorna blev 2-2 och då ska alternativet som är mest gynnsamt för den tilltalade väga över.
Det blev, av lätt insedda skäl, ett ramaskri. Jurister protesterade högljutt, nämndemännen stängdes av från Solna tingsrätt och blev sedermera uteslutna ur Centerpartiet.
I dag kom så domen i hovrätten. Mannen döms till tre månaders fängelse för att bland annat ha slagit henne flera gånger i ansiktet och knuffat in henne i en stol.
Domstolen passar också på att ge en lektion i ett ämne som i en tid då var och varannan friande dom leder till ramaskri i allt från Facebook till tidningarnas kultursidor borde vara obligatoriskt i högstadiet, nämligen hur högt ställda kraven måste vara på bevis och hur bevis ska värderas.
I korthet gäller följande:
Det ska vara praktiskt taget uteslutet att det har gått till på något annat sätt än det som påstås i åtalet.
För att göra en sådan bedömning måste rätten först pröva hållbarheten i de olika bevis som åklagaren lägger fram och sedan ta ställning om det bevisen sammantaget håller för fällande dom.
I förbigående påpekar hovrätten även att det är ”uteslutet att tillmätas en viss utsaga större eller mindre betydelse på grund av att personen som lämnat den tillhör en viss samhällsgrupp eller släkt”.
Jag kan inte bestämma mig för om det är glädjande eller dystert att en domstol funnit det nödvändigt att påpeka någonting som borde vara självklart.
Med dagens dom har hovrätten uppfyllt ett av sina viktigaste uppdrag, att ställa till rätta det som blir fel.
Vilka lärdomar finns då att dra av härdsmältan i Solna tingsrätt?
Jag roas en smula av att juristdomaren i tingsrätten, som skrev domen, blev förbannad och vägrade att sminka över nämndemännens resonemang med förskönande omskrivningar.
Mindre roande är att två politiskt tillsatta amatördomare med en agenda kunde kapa en dom.
Se där, ytterligare ett skäl till att se över det hopplösa nämndemannasystemet.