Jag vet precis hur blottare känner sig
Många tycker att det är jobbigt när någon kommer springande och sticker en mikrofon under näsan på dem. Men har du någonsin tänkt på hur jobbigt det är att hålla i den där förbannade mikrofonen?
Jag har extraknäckt lite grand i tv. Då får man göra sådant där hela tiden. Det går vanligen till så här:
Man sitter och pysslar med någon slags idé, som ska beskriva något. Att det är dyrt med champagne, till exempel, eller att det kan vara farligt att cykla, åtminstone om man blir överkörd.
Idén är lysande, som du hör. Men precis när man ska sy ihop säcken märker man att något fattas.
Då säger någon – och jag ljuger inte, det är likadant varje gång: Ska vi inte göra en voxpop? ”Voxpop” är vad journalister och gamla romare kallar det när man sticker en mikrofon i ansiktet på oskyldiga människor.
Alltså: Ska vi inte göra en voxpop? Man vrider sig. Försöker komma på ett skäl till att det inte passar i just det här inslaget. Anropar hjärnans fantasicentrum. Får ett eko till svar. Snart står man på ett gråmuggigt torg och försöker känna sig normal.
Prova det, med en mikrofon i handen, så får du se hur lätt det är.
De där sneglingarna. Folk ökar hastigheten, tittar åt ett annat håll, men man ser vad de egentligen tittar på: dig och din mikrofon. På killen bredvid med en kamera på axeln. På tv-mupparna som kommer att kliva fram när som helst och fråga dig om du cyklar. Eller dricker champagne. Eller möjligen bådadera. Samtidigt.
En del sexuella perversioner är helt obegripliga. Som att stå i en kall skogsdunge med bar underkropp och vänta på att någon ska komma förbi som man kan visa pitten för, till exempel. Poänglöst. Som att sitta på älgpass, utan bössa.
När man står där, med mikrofonen i handen, är det precis som en blottare man känner sig. Som en person som letar efter ett offer för ett fullständigt poänglöst antastande.
Sanningen är ju att en någorlunda väluppfostrad person helt enkelt inte springer på okända människor på gatan och frågar dem vad de tycker om ditten och datten, eller om de föredrar bu framför bä.
Jag har alltid undrat vad i hela friden de har för sig på Journalisthögskolan. Vad är det som kräver år av träning, innan man kan leka journalist?
Nu tror jag att jag vet: att finna blottaren inom sig.