Därför avskyr jag manliga bilförare
Platsen är ett övergångsställe.
Min son och jag är på väg till förskolans påskfest. Söker ögonkontakt med BMW:n som närmar sig. Trafikens samspel: Försäkrar mig om att bilföraren ska sakta in och släppa förbi oss.
Men han gasar.
Den här gången kan vi klämma ihop oss på vägremsans mittgren. Det är ingen fara. Det är inte ens särskilt ovanligt.
Men för att travestera Kerstin Thorvall: Jag minns alla män och hur de brukade vara nära att köra över mig.
Jag må ha slarvat bort min gamla Saabs servicebok, men min mentala svarta bok över manliga bildårar är fulltecknad.
I minnet ringer Jan Guillous veckogamla kolumn om självmordsbenägna gångtrafikanter. Folk som kastar sig framför hans bil i hopp om att statuera politiska poänger: ”... de hatar biltrafik och vill lära bilisterna att veta hut, således en klart miljöpartistisk hållning.”
Det ökade antalet dödsolyckor och personskador vid övergångsställen tillskriver han ”bilhatarnas föreställning om den egna absoluta förkörsrätten”.
Detta bekräftas sedan med en egenhändigt genomförd gallup bland taxichaufförer, gissningsvis manliga sådana.
Och visst, anekdotisk bevisföring i all ära. Men det finns ju också riktig statistik.
Exempelvis har försäkringsbolaget If analyserat 464 allvarliga bilolyckor mellan 2000 och 2009.
I 15 av 16 fall där en gående blivit ihjälkörd satt en man bakom ratten.
All befintlig statistik pekar i samma riktning. 92 procent av berusade förare inblandade i dödsolyckor är män. Tre av fyra som dör i trafiken är män.
Män som kör som idioter. Män som inte bromsar i tid. Män som tar risker.
För den som har problem att förstå grundprinciperna i ett patriarkalt samhälle kan vägarna fungera som grundkurs:
Män som tar för givet att världen tillhör dem. Män som skapar sig handlingsutrymme genom att utgöra en fara för andra människor.
Nu kan man inte gärna beskylla just Jan Guillou för vare sig högervurm eller antifeminism. Men på det större planet, bortom Guillou och de självmordsbenägna miljöpartisterna, går det utmärkt att dra en parallell mellan manlig bilkörning och manlig högerpopulism.
Platsen är inte bara ett övergångsställe.
Trafiken fungerar snarare som en provkarta över en manlighet på väg att inte gå igenom besiktningen.
Orsakerna till Donald Trumps eller Jimmie Åkessons framgångar är i stora drag de samma som varför män är säkerhetsfaror i trafiken: känslan av berättigande.
Känslan av att världen en gång tillhörde den bredaxlade familjeförsörjaren med absolut förkörsrätt.
Män som kommit att förvänta sig en viss status, ett visst utrymme. Som tidigare kunnat ta vägarna och hustrun och löneförhöjningen för given. Som nu ser feminister och cyklister få allt större utrymme medan deras egen position försvagas.
Män som ger fan i säkerhetsavståndet på motorvägen, ger fan i att blinka, ger fan i att bromsa i tid.
Män med huvudet långt upp i sina egna arslen.
Inte undra på att sikten är dålig.
Högmodiga bilister
Att män är sämre bilförare finns det rikligt statistiskt stöd för. Visst, män tillbringar mer tid i bilen - men det förklarar ändå inte den grova övervikten av manliga trafikolyckor. Trots detta anser sig hela 37 procent av männen vara ”mycket bra” bilförare, jämfört med 25 procent bland kvinnorna.
Arga cyklister
Konfliktlinjen brukar målas upp mellan arga män i cykelbyxor och arga män i stadsjeepar. Själv är jag av åsikten att det är same shit, different fordon. Det är likväl patriarkernas kamp om vägutrymmet.