Krisen kan bli MP:s räddning
Krisen kan bli Miljöpartiets räddning.
Att möta väljarna i valet om två år med Åsa Romson i ledningen kan bli mycket svårt.
Alla partier går igenom kriser. Just nu är det Miljöpartiet vars ledning inte längre har förtroende i delar av partiapparaten.
Men kriser behöver inte alltid vara av ondo. Minns striden om det ultraliberala förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet för tre år sedan.
Månggifte, avskaffad skolplikt och fri invandring var några av de förslag som fick delar av partiet att slå bakut. C-ledaren Annie Lööf fick avbryta Thailandssemestern för att bringa ordning.
Resultat: Både Centern och Annie Lööf själv gick stärkta ur striden. Hon började tala så att man förstod vad hon sade. Centern satte gränsen för sin liberalism och blev ett harmoniskt parti.
Dagens kris i Miljöpartiet kan få samma resultat. Fridolin och Romson talade tidigare i veckan om att de gröna behöver en omstart efter den senaste turbulensen och det sviktande väljarstödet. Den ska komma efter kongressen om drygt två veckor.
Men omstarter kräver förberedelser. Det är ingenting som man snyter ur näsan bara för att det varit kongress. Det kräver idéer om vad omstarten i så fall ska innehålla, vad den ska leda till och vem som ska driva den.
Betydlig lättare är det att byta ut folk. Att göra en optisk förändring och hoppas att väljarna, och medlemmarna, nöjer sig med det en tid.
Det är en av anledningarna till att Åsa Romson sitter löst. Marken gungar under hennes fötter och det är inte alls osannolikt att det väljs ett annat kvinnligt språkrör under kongressen i pingsthelgen. Språkrörsvalen äger rum redan under första dagen.
En annan är att Romson gjort rader av tabbar som hon, och hennes stab, har hanterat oprofessionellt. I stället för att säga ”förlåt, det blev fel” har hon kommit med allehanda krystade förklaringar som förstorat incidenten, inte förminskat den.
Ett slående exempel, som gäller både Fridolin och Romson, gäller Mehmet Kaplan. Först hade han inte gjort det minsta fel. Men efter bara några dagar kände sig språkrören tvingade att gå ut med ett öppet brev till partiets medlemmar och sympatisörer där de berättade hur en sann MP:are uppträder.
En riktig gröning ”ska inte figurera i samma sammanhang som extremister”. Alltså hade Kaplan gjort fel, han har vid ett flertal tillfällen uppträtt vid evenemang där även personer med extrema åsikter närvarat.
Var finns den röda tråden? Svaret är att den inte finns. Det är det som är bekymret.
Ytterligare en anledning är det låga förtroendet för Åsa Romson. I Aftonbladet/Inizos regelbundna mätningar av förtroendet för partiledarna prenumererar hon på sistaplatsen. I den senaste ordinarie mätningen, i slutet av mars, hade bara nio procent av väljarkåren stort eller mycket stort förtroende för Romson. Hon är alltså det som statsvetarna kallar ett sänke för sitt parti.
Nåväl, som grädde på moset finns en person som tycks vara redo att efterträda Åsa Romson som språkrör. Det är biståndsminister Isabella Lövin, författare och tidigare ledamot av EU-parlamentet.
Hon är för närvarande på tjänsteresa i Nepal. På frågan om hon kan tänka sig att kandidera som språkrör svarade hon:
– Nu är det upp till valberedningen och kongressen att säga sitt.
Inget nej alltså.
För Miljöpartiet blir det problematiskt att möta väljarna i valrörelsen om två år med Åsa Romson i ledningen. Dagens kris kan alltså på den punkten bli partiets räddning.
Fortsättning följer.