Ockelbo hoppas på ett prins-lyft
Peter Kadhammar: Ortens uppslutning inför bröllopet är imponerande
OCKELBO. På den leriga stubbåkern vid Wij trädgårdar fick vi en tydlig illustration till att svenska monarkin ingått i ett nytt, förstärkt förhållande till samhället.
Jag tänker inte på de sju till åtta tusen personer som hade samlats för att titta på Victorias och Daniels bröllop på en storbildskärm, även om antalet åskådare var imponerande: Ockelbo har blott sex tusen invånare varav knappt tre bor i tätorten.
Skulle ett annat evenemang samla så förhållandevis många människor? Jag har svårt att tro det. I så måtto var åskådarsiffran i Ockelbo mer imponerande än de folkmassor som kantade gatorna i Stockholm.
Ockelbo ligger på randen till det som brukar benämnas gnällbältet, men sur missunnsamhet märkte jag inget av. De jag intervjuade talade om ”Ockelboandan”. Det finns många orter där företrädarna hävdar att det frodas en speciell, svårdefinierbar anda. Men Charlotte Lindfors, 27, inflyttad från Gävle, intygade att det är något speciellt med Ockelbo.
– Folk månar om varandra. Man kommer lätt in i samhället.
Denna anda skyddade i åtta år kronprinsessan Victorias och Daniels privatliv och räddade antagligen deras förhållande. I går berättade kommunalrådet Magnus Jonsson att de ofta varit i Ockelbo. När han sagt det tystnade han.
Någon annan avslöjade att de brukar jogga men den personen tystnade också.
Jag tänker heller inte på att en man av folket nu upptagits i kungahuset, även om publiken på åkern jublade när Daniels föräldrar, Olle och Ewa, gick in i Storkyrkan, för att inte tala om applåderna när ortens son själv kom i bild.
Förhållandet mellan kungahuset och samhället brukar beskrivas i affärsmässiga termer. Ingen påstår längre att regenten förkroppsligar nationen eller har fått sin ställning av gud.
De kungliga sägs vara bra för exporten.
Kanske blir de nu nyttiga för inrikes affärer och bortom Stureplan. I den meningen stärks förhållandet mellan kungahuset och samhället.
Förlovningen mellan Victoria och Daniel eklaterades på slottet i Stockholm den 24 februari 2009. Samma dag samlades på torget nedanför kommunalrådet Jonssons fönster uppåt 40 journalister, alla sugna på att rapportera något från Ockelbo.
Jonsson är en driftig karl. Han tillhör den nya generationen kommunpolitiker som vet att de gamla järnbruken aldrig kommer tillbaka och att det gäller att satsa nytt.
Ett halvår senare hade han anställt Monica Järnkvist, konsult i turistbranschen med lång erfarenhet från bland annat Göteborg och Gotland. Turismen är den nya, internationella storindustrin. Med hjälp av prins Daniel tänker även Ockelbo hålla sig framme.
Sålunda var det ingen tillfällighet att storbildskärmen stod på åkern, och att besökarna kunde köpa en fin lunch – ”Picnic Royal” – och njuta av en tårtbuffé (2 200 biljetter sålda, 400 tårtor uppätna).
De senaste tio, femton åren har landsbygden genomgått en revolution. Inget kommunalråd med självaktning ber längre om stöd från Stockholm, utom möjligen när det gäller att få sig en lärdomsanstalt tilldelad.
I Ockelbo är det trädgårdsmästarutbildning i anknytning till Wij trädgårdar, anlagda av mästaren Lars Krantz.
Wij lockar 40 000 besökare per år. Nu när människor även utanför Gästrikland vet ungefär var Ockelbo ligger hoppas turistkonsulten Järnkvist att de blir dubbelt så många.
Över hela Sverige, på småorter där man förr riskerade att förtvina av tristess, regerar dynamiska kommunalråd som vill göra sina orter roliga och intressanta. Enda platsen där folk gnäller nu för tiden är Stockholm och delar av Vellinge.
När vigseln i Storkyrkan var över äntrade kommunalrådet Jonsson scenen. Rösten var lite svag, men det förklarades av att han bara sovit två timmar och en kvart natten innan.
Han ledde ett fyrfaldigt leve för Victoria och Daniel. Nedanför scenen stod Monica Järnkvist och räknade på hur mycket turismen kan omsätta nästa år.