Ilskan mot uppenbar satir ett oroande tecken i tiden
”Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.”
Programförklaringen kommer från Svenska Dagbladets obligatoriska konsumentupplysningsruta vid opinionstexter. Jag minns min uppgivenhet när flera svenska dagstidningar plötsligt började informera läsaren om vilken typ av artikel de stod i begrepp att läsa. Hur en recension är en kvalitativ helhetsbedömning på ett konstnärligt verk. Att skribenten svarar för analys och ställningstaganden i en kommenterande text. Som om detta vore nytt.
Några år senare känns det som att var och vartannat tv-format hade behövt en dylik innehållsdeklaration. Förra veckan hamnade TV4:s evighetskörare ”Parlamentet” i skottgluggen efter att Claes Malmberg ändrat texten i en barnvisa till att handla om skjutningar i förorten. Visst kan man ifrågasätta Parlamentets verkshöjd som sådan. Men hela programmet går ut på att ett gäng komiker agerar spåniga politiker som saknar kontakt med verkligheten, missförstår sin samtid och gör bort sig.
Jag tänker inte betygsätta utförandet av Claes Malmbergs förortssång (jo okej, svaga 
), men jag konstaterar att ett brett humorprogram på tv försöker driva med politikers exotiserande syn på förorten. Detta kallas satir, vare sig man delar Parlamentets humor eller inte.
En lång rad förortsprofiler och kulturutövare ropade omgående om rasism på bästa sändningstid och på Aftonbladets ledarsida var man inte heller road. Det går förstås att förstå upprördheten, satir går ju ut på att tänja på gränser. Men här finns ett annat problem som gör sig påmint allt oftare. Det tycks inte längre spela någon roll hur något sägs eller skrivs eftersom det avgörande är orden i sig. MAN FÅR INTE SKÄMTA OM SKJUTNINGAR I FÖRORTEN! Okej, men får man då inte heller ikläda sig rollen som en ignorant och uppblåst politiker som skämtar om skjutningar i förorten? Får man inte skämta om politikers oförmåga att lösa samhällsproblem? Får man de facto inte längre spela rasist på tv?
Det är som att hela offentligheten hamnat i ett sorts bokstavlighetsparadigm, där allt tolkas så ordagrant som bara är möjligt och där avsändaren nästan alltid måste försvara sina syften.
Humor som ska vara vass och bred samtidigt är svårt. I text faller ironi och sarkasm alltid platt hos delar av läsekretsen. Det händer ganska ofta att jag får läsarmejl och Twitter-kommentarer som rakt upp och ner frågar ”menar du allvar?” (svaret är nästan alltid nej).
Förmågan att uppfatta ironi och sarkasm är en fråga om inlevelseförmåga. Studier visar att barn som efter åtta års ålder fortfarande har svårt att förstå ironi generellt blir mindre empatiska.
Att svenskar fått allt sämre läsförståelse rör sig förstås mer om undermålig undervisning i skolan än låg empati, men dreven som rasar över humorscenen och läsarmejlen som missar nyanser och medvetna grepp tycks bli allt fler. Det är som att den allmänna förmågan att uppfatta subtiliteter och lek med avsändare blivit sämre. Eller så är det bara fler som har en smart telefon och därför lättare interagerar med journalister.
Kanske har vi alltid varit så här värdelösa på att förstå vad som är skämt och vad som är allvar, vad som är rollspel och vad som är rasism. Men det känns onekligen som ett tecken i tiden att inte ens ett humorprogram på tv kan få utvärderas inom ramen för satir. Att en tidningstext inte kan få kräva lite mer tankeverksamhet av läsaren än att förses med en direktmanual av typen ”detta är skribentens egna åsikter”. Det är bokstavligt talat oroande.