Jag vill vara de trehundra åren i mitten
Ladugårdsplan heter laggårsplan i tal. Det känns förkonstlat att skriva ladugårdsplan som bara är en laggårsplan med en fil. kand.
Så. Eken på min barndoms laggårsplan har stått där sedan jag var liten, sedan mamma var liten, sedan morfar var liten. Eken har stått där sedan eken var liten. Det kan jag nästan vara säker på.
Jag tycker att det är skrämmande att tänka på hur gamla träd är. För som liten var ekens ålder som universums årsringar, för många att räkna, overkliga, för stora för lilla hjärnan min att bearbeta.
Nu har jag börjat ställa min egen ålder i relation till ekar. Jag vill plantera träd men blir ledsen när jag tänker på att jag inte är här sen, så jag planterar bara ringblommor och vallmo.
Eken på laggårsplanen är kanske inte så gammal som jag tror och snart finns den inte längre.
Så säger pappa när han vill göra ont i mitt hjärta utan att han begriper vad han sysslar med.
En ek växer i trehundra år, lever i trehundra år och dör i trehundra år och om ni tror att jag har hört något sorgligare än det så har ni förmodligen rätt. Men ändå.
Så på sitt sexhundrade år börjar eken avlida och dör i tystnad medan generationer vilar under den, gungar i den, lutar sig mot den.
På julis sista dag drog pappa och jag soptunnorna i gruset och ställde på rad framför ladugården.
Pappa hade spräckliga shorts och ingen tröja men det hör ju inte hit.
Vid eken stannade han och tryckte på stammen med handflatan.
”Halva ej döu” sa han.
Halva är död. Barken på ena sidan är bara ett tomt skal.
Pappa berättar att han har sagt till mamma att trädet måste ner innan det rasar ner på någon, men mamma säger nej. Eken ska få dö i trehundra år. Trädet som pryder laggårsplan ska överleva oss alla. För vad är alternativet? Plantera ett nytt träd? Jag vill inte vara med från början, jag vill vara de trehundra åren i mitten.
Eftersom jag står med blicken upp i grenverket och tänker på hur stor världen är så hör jag inte att pappa berättar om vad en expert på ek har sagt men han avslutar med att konstatera att ”Experter lejtar jau ente pöu föe fim öure” medan vi kliver ur ekens skugga.
”Jag tänker skriva i mina anteckningar att du sa så” säger jag.
Och nu ser jag att Emma Frans har skrivit en bok som heter Expertparadoxen. ”Om förtroendet övergår i en blind tro på experter kan det uppstå problem” säger hon och listar tio frågor som kan vara bra att ställa sig. Punkt nummer två har rubriken ”Uttalar sig forskaren om något som ännu inte har hänt?”
Och eken har inte dött än. Så länge det inte har hänt så är ekens tid på jorden, på laggårsplan, inte slut.
Men så kommer jag till fråga nummer nio.
”Är dina känslor eller fördomar i vägen för din förståelse?”
Och det är de.
Mina känslor står mellan mig och eken. Mina känslor ligger på marken bland gröna ollon med små roliga hattar på.
Eken måste fortsätta leva eftersom jag vill att den ska fortsätta leva, även om den är död.
Jag kallar den ekspertparadoxen.