Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

 Politiker, visa  att ni bryr er  om barnen

Jag är fyra år och två killar på min förskola håller fast och pussar på mig och lärarna säger att killar är såna och att de är kära i mig.

Jag är fem år och killarna visar ­snoppen för mig på rasten.

Jag är sex år gammal och de äldre ­killarna tar mig på rumpan och skriker ballaballa.

Den här veckan har jag vittnat om de sexuella trakasserier jag utsattes för som barn, i och med att jag är en av årets Bris-idoler. Jag har fått tusentals meddelanden från personer som känner igen sig, som upplevt samma sak ­eller värre.

Jag är sju år och de äldre killarna säger att jag är snygg men jag ­pratar och tycker för mycket för att va en tjej man vill va ihop med. Ingen frågar chans på mig.

Jag är åtta år och har mina nya läderbyxor och rosa sprayfärg i mitt våfflade hår på skoldiscot och känner mig jättefin och killarna som är tre år äldre ­kallar mig för läderludret. 

Jag är nio år och en man kommer fram på en marknad och säger att han vill ha sex med mig. 

Jag är tio år och killarna bedömer ­tjejerna i klassens kroppar på en skala på 1–5, springer in i vårt omklädningsrum och jag blir kallad hora för första gången och jag har aldrig kysst någon.

Jag är elva år och en gubbe runkar i sin videokamera på MSN och försöker lura mig att skicka bilder.

Jag är tolv år och blir dragen i bh-­banden nästan varje dag och får mina mjukisbyxor neddragna i korridoren av killarna i nian och killarna i min klass gör sen teckningar av mina trosor som de visar upp. Svarta stringtrosor i spets med rosa blommor.

Jag är tretton år och får kärleksbrev i mitt skåp där det står om mitt utseende, min kropp och vad killarna vill göra med den, många killar är kära i mig ­eller vill ligga med mig, killarna i nian ropar saker efter mig i korridoren och jag försöker ignorera det och på mitt skåp står det ofta HORA skrivet med svart spritpenna.

Jag är tjugofem år och det tar aldrig slut. Vill kunna säga till Linnéa som är tolv år på bilden att det blir bättre sen.

Men det blev det inte.

Tusen händelser. Tusen erfarenheter av sexuellt våld i olika allvarlighetsgrad. Tusen räcker inte. Tusentals.
I förskolan, skolan, handbollshallen, på bussen, fester, internet, tunnelbanan, krogen, konserter, jobbet och i relationer. Jag är ofta rädd, ledsen, arg, trasig. Jag försöker välja att vara modig, stark, orka, kämpa. För mig som barn. För barn nu. Ingen jävel ska få röra våra barn. Och inget barn ska tvingas leva det jävla helvete jag gjorde.

Den här veckan har jag vittnat om de sexuella trakasserier jag utsattes för som barn, i och med att jag är en av årets Bris-idoler. Jag har fått tusentals meddelanden från personer som känner igen sig, som upplevt samma sak ­eller värre. Jag har fått ännu fler mejl från oroliga föräldrar som önskar ett annat öde för sina barn än konsekvenserna av de sexistiska strukturer som genomsyrar samhället och därför även skolgången. Därför vänder jag mig nu till er politiker. Våra folkvalda, lag­stiftare och makthavare. Riksdags­ledamöter, ministrar och statsministern själv. Nästa år är det ju er hög­säsong. Affischer ska tryckas, tal ska skrivas och väljare ska övertalas. Tillsammans med miljontals föräldrar undrar jag nu vad ni kommer vidta för åtgärder för att förebygga sexuellt våld? 

Det är obestridligt att vi gemensamt måste byta ut Sveriges våldtäktskultur mot en samtyckeskultur där vi inte ­accepterar tafsande, ”boys will be boys”-attityden, sexistiska skämt, skuldbeläggande och ­förminskande av offer. Oavsett ålder. För om du inte olovligt skulle ta din ­kollega på röven – varför vore det okej att detta sker mellan sjuåringar? Det är det ­inte. En ­människas rätt att ­bestämma över sin egen kropp har ingen ­åldersgräns.

1

Det är uppenbart att ni måste införa sex-och-samtyckesundervisning i skolan som ett eget obligatoriskt ämne. ­Lärarutbildningen måste självfallet ­parallellt uppdateras och utvecklas för att lärarna ska kunna föra vidare denna ovärderliga kunskap till våra unga.

2

Efter Metoo-kampanjen kan det inte förefalla mer självklart att ni måste ge polisen mer resurser att utreda sexualbrott.

3

Det är obegripligt att dagens lagstiftning kräver att våldtäktsoffer ska göra motstånd eller säga nej när det är fastslaget att fler än 70 procent av de som utsätts hamnar i paniktillståndet ”frozen fright” som gör det fysiskt omöjligt att göra just det. ­Inför samtyckeslagen som ni redan ­borde ha infört.

4

Jag anser att fler brottsoffer för sexuellt våld förtjänar upprättelse. Håller ni politiker med ska ni införa ett oaktsamhets­rekvisit. Detta hade sannolikt lett till en fällande dom i rättsfallet där en kvinna blev våldtagen med en vinflaska av ­flera gärningsmän som sedan säger sig inte ha förstått att hon inte samtyckte. Kvinnan försökte hålla ihop benen för att skydda sig men dom­stolen skriver i sitt beslut att detta kan vara ett tecken på blygsel. Alltså inte ett troligt tecken på att man inte vill få en vinflaska uppkörd
i underlivet. De uttalandena i domen är faktiskt rent ­utav vidriga och de möjliggörs av vår nuvarande lagstiftning som ­frågar offret hur hen gjorde motstånd i stället för att fråga ­förövaren hur frivillighet ­gestaltades.

Så, kära politiker. Jag, miljontals föräldrar och unga väljare kommer följa er politik under ­valåret och länge därefter. 

Jag kommer ­alltid att stå på barnens sida. ­Frågan är, kommer ni att göra det?

Följ ämnen i artikeln