Även Finspång är bäst på någonting
Två timmars bilresa från hemorten är numera tillåten.
En generositet som räckte till Finspång, en gammal bruksort som plågats svårt av en tid som flytt och ett virus som skördar liv och permitterar.
Patrik Persson, krögare, i fjol utsedd till "årets finspångare" av lokaltidningens läsare, försöker dock se ljust på situationen och tillvaron.
– Går restaurangen omkull så är det väl inte värre än att jag får göra någonting annat.
Det är lunchtid, men inte mycket till rusning. Några byggjobbare sitter i ett hörn. En äldre dam står och tittar tvekande på buffén. Lasagne, raggmunk, indisk nötgryta.
Det har gått några veckor sedan statsminister Löfven lät meddela att resor som tar upp till ett par timmar med bil tillåts och google påstår att det tar en timme och 59 minuter från Stockholm till Finspång.
Men en tisdagsförmiddag i gles trafik och endast blygsamma vägarbeten på E4:an kapade fotograf Lotte Fernvall och jag några minuter.
– Fem anställda, de är alla permitterade i varierande utsträckning. Vi gick från 200 luncher om dagen till kanske 40, fortsätter Persson.
– Å andra sidan har vi kunnat utveckla våra musikquiz. En bra kväll var det 50 lag med fyra tävlande i varje. Men det var före viruset. Nu har vi infört turnering med olika grupper och slutspel. Det är final på fredag.
Verksamheter föds och dör och Finspång har hunnit uppleva en hel del sedan Johan III år 1580 anförtrodde den inflyttade nederländaren Wellam De Wijk etablering av ett bruk som tillverkade kanoner och ammunition.
Numera är Siemens samhällets största arbetsgivare med över 2600 anställda, även om många nu arbetar hemifrån.
Ulrika Jeansson, socialdemokratiskt kommunalråd, styr och ställer i en av de hårdare drabbade kommunerna.
Cirka 22 000 invånare. Ett 50-tal konstaterade smittade. 10 döda.
Och skatteintäkterna tros minska med 40 miljoner i år, även om det är pengar som i allt väsentligt staten kommer att skjuta till.
– Det är inte så mycket vi kan göra. Vi har sänkt hyror och tidigarelagt investeringar. Men vi behöver stöd från staten.
En gång i världen hade socialdemokraterna mer än varannan röst i Finspång. I senaste valet hade stödet sjunkit till 38 procent.
Vi sitter på en bänk utanför kommunhuset. Lägre smittorisk. Det är en fin försommardag. Närmare 20 grader. En lätt bris.
– Vi styr tillsammans med kristdemokraterna och centern. En mittenkoalition, säger Ulrika Jeansson.
Kommunalskatten är hög, 33,70, det är långt ifrån osannolikt att den kommer att höjas ytterligare.
Men det kunde ha varit värre. Det kan alltid vara värre. Fråga Frank Sinatra.
Sångarens karriär hade somnat in. Publiken hade tröttnat. Journalisterna var bitska.
I det läget besökte Sinatra Sverige för vad som i efterhand skulle betraktas som dennes största fiasko någonsin.
Det absoluta bottennappet var konserten i Finspång. Året var 1953 och enligt mytologin kom endast 17 besökare. (Sanningen är att 537 personer köpte biljett, men ändå).
Och som om det inte vore nog med elände sprider extremhögern sedan ett par år propaganda om vad som ska hända med "folkförrädarna" i "Finnspångsrättegångarna".
Snart började retoriken dyka upp i skräpsajternas kommentarsfält. Fiender ska straffas, förnedras, hängas i lyktstolpar, eller kort och gott skickas till Finspång.
Företrädare för extremhögern säger att det bara är skämt. Men redan en mellanstadieelev som lyckats hålla sig vaken i skolan vet vad dessa figurer innerst inne vill.
Men vad bryr sig solen om virus, Sinatra och samtidens svenska nazister.
Solveig Göransson, 83, har annat att tänka på. Hon har ont i höften och kommer inte ut så mycket.
Hon arbetade i många år med administration i Halland. Men 2017 dog maken. Hon flyttade till Finspång för att komma närmare sin dotter, Kikki Liljeblad, kommunalråd i Norrköping.
De sitter på en bänk och dricker kaffe.
– Allt har blivit så tråkigt med coronan. Förut träffade jag de andra tanterna i pensionärsföreningen. Men den är stängd nu.
En flash i mobilen. Det är numera okej för äldre att ha "picknick och spela krocket". Låter måttligt upphetsande. Bäst att inte säga något till Solveig.
Enstaka parkarbetare, en man med portfölj på väg mot Siemens, några skolflickor på en bänk i parken vid slottet, marknadsfört som "bruksmiljöernas Drottningholm".
Finspångs stadskärna med dess industribyggnader är lika vacker som sömnig.
Och vid infarten hänger en stor skylt som upplyser om att vi befinner oss i "Sveriges bästa skräpplockarkommun".
Jag antar att vi alla är bäst på någonting.
