De är Sveriges främsta kulturskatt
CANNES. Vi har författaren Reidar Jönsson (”Mitt liv som hund”) boende hos oss i vårt hus i Provence. I söndags förra veckan skulle vi roa oss. Vi åkte till teatern Miramar i det fashionabla Cannes och såg showen ”183 år på scenen”.
183 år är de sammanlagda artistkarriärerna för Folkhemmets saltaste bönor, Siw Malmkvist, som fyller 81 på nyårsafton, Lill-Babs, 80 den 9 mars nästa år, och Ann-Louise Hansson, 74 den 4 april.
Föreställningen var dynamit – hits och humor med punchlines, tempo, nostalgi, sentimentalitet och självironi – och i foajén efteråt var jag redo att skriva ner min reflektion.
K-märk dem! De är Sveriges främsta kulturskatt.
Men jag hann inte, ty Reidar är i likhet med Ann-Louise född i Kristianstad. De växte upp på samma gata och gick i skolan tillsammans. Ann-Louise kände igen Reidar och skrev snabbt en dedikation till honom i sina nyutkomna memoarer: ”En varm stor kram till Reidar från Ann-Louise. Tack för den första kyssen ever.”
”Hmm”, sa jag avundsjukt.
Jag repade mig. Vad, intalade jag mig, är en kyss jämfört med mina minnen.
Det råkar vara så att jag är jämnårig med de två äldre av flickorna. Dessa två hade kommit upp i speed i sina karriärer, när jag i december 1960 knöts till Bildjournalen. Mitt första jobb på den tidningen var att gå på Berns med Lill-Babs. Vi satt på läktaren snett ovanför scenen. På scenen fanns Alice Babs och avsikten var att Lill-Babs, då 22, skulle säga något beundrande om den äldre och då betydligt mera kända sångerskan. Lill-Babs och jag löste problemet. Lill-Babs sa ungefär: ”Sån skulle jag vilja bli …” Lill-Babs blev, som vi vet, mycket, mycket mer. Hon blev den mest folkkära personen i Sveriges historia. (Tvåa är Stenmark). Det var början till vänskap mellan Lill-Babs och mig.
Bildjournalen hade ett grepp om Sveriges ungdomar på ett sätt som det i dag behövs både YouTube och Instagram för att mäta sig med. Vi hade en upplaga på flera hundratusen tidningar varje vecka. Vi hade dubbelomslag (Elvis på framsidan, Tommy Steele på baksidan och frågan: Vem tycker du är bäst?) Vi hade elefantbilder med Lasse Lönndahl och Gunnar Wiklund. Radio Nord låg förankrad vid Almagrundet och gav oss äntligen musik vi ville lyssna på. Kuba med Che Guevara är romantiskt. Berlinmuren byggs. Både bingo och p-piller gör sin debut i Sverige. Nyhetsuppläsaren Olle Björklund i TV blev idol (och fick sparken). Hylands hörna har premiär. Bildis korade Sveriges värsta lumparstad (Skövde) och jag skickades till Hollywood för att leva med familjen Cartwright.
Jag blev där så kompis med seriens Little Joe (Mike Landon) att jag kunde, när denne kom på turné till Sverige, i Karlskoga presentera honom för Lill-Babs som sjungit i Karlstad. ”Det blev en kortvarig romans” skriver Lill-Babs i sin senaste självbiografi, ”Barbro”.
Med Siwan var det likadant. Hon var spännande. Hade hon nån kis? Bildis fick tipset att hon ofta åkte till Finland. Fanns han där? Jepp. Att vara först om romanser var – kan ni tänka er? – redan på 60-talet en big deal. Vi spårade Siwan till Nådendal (Naantali på finska) vid Bottenviken någon mil norr om Åbo. Vad skulle hände? Skulle Siwan gömma karlsloken för fotografen och mig. Inte. För första och enda gången i mitt liv hade jag nytta av mitt utseende. Lasse Mårtensson, då 27, ett år äldre än jag, var Finlands pianovirtuos – och när vi tittade på varandra såg vi våra spegelbilder. På sjungande finlandssvenska sa Lasse: ”… och snygga är vi också.” Isen var bruten. Siw föreslog bastu. Ingen plats är bättre för en djupintervju än en bastu. Den borgar för nakna fakta. (Men reporterblocket blir blött och bläcket flyter ut).
Ann-Louise kom jag att känna, när demonproducenten Kåge Gimtell och Gary Engman ett av de första åren på sjuttitalet lejt mig som reporter till det närgångna tv-porträtt de gjorde på henne, som då var 28 nånting. Jag skickades till Kristianstad för att på Östra Storgatan göra vox populi, korta intervjuer framför en rullande kamera.
Jag stoppade folk på trottoaren och frågade: ”Jag säger namnet Ann-Louise Hansson, vad säger ni då?”
Det vanligaste svaret blev: ”Åååh det är en rar tös …”
En A-lagare på en parkbänk gav programmet dess bästa poäng genom sitt svar: ”Hansson … Hansson … jo, det är en hederlig skrothandlare.”
Reidar Jönsson fick sin kyss. Men jag fick de bästa replikerna.
Bildjournalen dog.
Men tjejerna lever. Mera än nånsin.
Jag läser just nu
… en lärobok som ska göra mig till en prima kavaljer, ”Goda middagssamtal. Bli ett uppskattat sällskap vid bordet” av Leena Männik Styren ur den väldiga gruppen ledarskapskonsulter. Nyttig och förnuftig. Men också beskäftig. Inte Magdalena Ribbing-klass. Bästa meningen lyder: ”Konsten att vara värdinna är att få sina gäster att känna sig hemma även om man önskade att de vore det.” Men det är ett citat från Orson Welles.
Min favorittjej nr 1
... är krigskorrespondenten Magda Gad, Expressen. Min deep throat i förlagsvärlden avslöjar att juryarbetet är klart och att Gad om några veckor vinner Stora Journalistpriset. För priset kan hon avlöna ännu flera livvakter.
Min favorittjej nr 2
… är den begåvade Carolina Neurath, som var Svenska Dagbladets främsta och mest glamourösa ekonomireporter; hon bet sig fast i Mats Qvibergs byxben och fick honom att snubbla. Hon lockades över till SVT:s Morgonstudion och där sitter hon nu och ser frånvarande och olycklig ut. Det finns bot: tillbaka till verkligheten, den skrivna avslöjande journalistiken.