Idén om mångfald har nått vägs ände

Alice Teodorescu

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-11-04

helskärm

Jag har mångfalds­bakgrund, mörkt hår och ett efternamn som framkallar selektiv dyslexi hos en del. När jag började första klass hade jag en tolk. Jag drömde om att vara blond och heta Anna. När andra barn lekte plugg­ade jag glosor. Första gången vi tilldelades betyg i åttonde klass fick jag högsta betyg i svenska. Under min uppväxt saknade jag många saker, böcker fanns det emellertid gott om. Jag lämnade in min examensuppsats i juridik samma år som jag skulle fylla 24.

Som så många andra, särskilt utlandsfödda kvinnor, fick jag höra hemma att jag hade en skyldighet att till­varata mina möjligheter. Samtidigt var det ingen som stack under stol med att jag sannolikt skulle få anstränga mig dubbelt så mycket som mina inrikes födda klasskamrater för att komma någonvart. Det har jag gjort i 25 år vid det här laget.

Det är inte synd om mig, tvärtom har mina ansträngningar gett utdelning och övertygat mig om Sveriges förträfflighet; orättvist är inte att mina föräldrar saknade rätt kontakter och ekonomiska möjligheter att skicka mig på språkresa, orättvist vore om mina ansträngningar trots dessa fakta inte hade spelat någon roll.

Det pågår en allt mer uppskruvad diskussion om mångfald, nu senast riktas kritik mot Sveriges Radios korrespondentkår. Enligt kritikerna hörs alltför många personer med svenska namn i radion. Hur låter personer med utlandsklingande namn? Är alla dessa personer likadana och därmed utbytbara mot varandra? Hur låter jag? Jag låter precis som den där Anna jag en gång drömde om att få vara, trots mitt efternamn.

Jag är en invandrare som blivit svensk, inte för att jag döpt om mig och färgat mitt hår, utan för att jag lyckats och därmed inte längre överensstämmer med den exotiska bilden av invandraren som ett säreget offer.

Idén om mångfald och representation har nått vägs ände. I den inryms nämligen ett kontraproduktivt cementerande av föreställningen om den andre som någon som är väsentligen olik mig själv.

I den ligger att den utlandsfödde eller dennes framtida barn, om de behåller det utländska efternamn­et, aldrig blir svenskar. I den ligger centrering vid alla de faktorer som kampen mot orätt­visa byggt hela sitt existens­berättigande på.