Träning har blivit forum för narcissism
Och så kom den äntligen. Sommaren. Värmen. Semestern. Och sommarflugan.
I år spottar jag de svarta joggingtightsen som den hetaste trenden. Överallt vuxna kroppar inklämda i hightech-träningskläder och neonjoggingskor. I verkliga livet, på Facebook och Instagram. Raskt powerwalkandes, joggandes, gymmandes, yogandes med rosiga, svettiga, leende nyllen. I alla fall just när kameran trycker av.
Den tränande människan betingar 2014 ett högre värde än andra vanliga dödliga hängmattenjutare. Träningshetsen har slagit ut i full blom och står som högst på trendhimlen just precis i detta nu. Och jag vet verkligen inte vad jag ska tycka.
Å ena sidan är vi fetare än någonsin förr och lider i större utsträckning av livsstilsrelaterade sjukdomar som kan botas med träning och bra mat. Våra kroppar och vårt psyke mår bra av att röras på. Det har hur många studier som helst bekräftat.
Ur den synvinkeln kan man ju välja att applådera svenskens nyfunna träningsintresse.
Å andra sidan vittnar den här träningshetsen om att vårt konsumtionssamhälle som aldrig förr objektifierar, individualiserar och riktar våra blickar rätt ner i Narcissus spegelblanka vatten.
För jag skulle tro att de allra flesta där ute som tar selfies på sig själva i träningstights inte är så intresserade av sina blodfetter, sockervärden och serotoninhalter.
De är förmodligen mer intresserade av likes, hopp om ett högre egenvärde när de ser sig själva i spegeln och, rent krasst, att känna sig snygga nakna.
Träningsresultaten måste visas upp för att betinga vinsterna vi vill åt. Likesen, följarna och blickarna.
Det är därför vi köper yogakort för tusentals kronor i stället för att helt gratis rulla ut mattan i det egna vardagsrummet och njuta av mindfulness, mjukare kropp och avstressad andning i hemmet. Det är därför vi envisas med att dela insvettade maskiner bland andra kroppsbyggare med den där skitmusiken som alltid spelas på gym i bakgrunden i stället för att klättra upp i närmsta träd och lyfta skrot på riktigt.
Vi vill att andra ska se hur duktiga vi är.
Att tvinga sig ut på en milslång jogg, ett ”håll-käften-pass” på gymmet, eller daglig morgonyoga 06.00 säger naturligtvis något om oss. Att skita i kolhydrater och livnära sig på juicade grönsaker strösslade med supergreens säger att vi är lite vassare än andra, inte bangar för tristess och gnagande smärta, att vi blundar för att det vi pular i oss kanske bäst lämpar sig för kaniner, vi håller för näsan och sväljer.
Vi driver oss själva lite hårdare och lite mer målmedvetet än andra. Självkontroll. Övermänniska.
Det säger också något om klass, kön och tid. För vem som helst som någonsin testat på att jobba heltid som undersköterska och samtidigt ensamstående ta hand om tre barn förstår kanske att den här tränings- och superfoodtrenden passar bäst för dem som befinner sig bland de övre samhällsskikten. Som har råd att anlita en barnflicka som lämnar och hämtar när vi ägnar oss åt morgonyogan och militärträningspasset.
Träning är status. Sorgligt, outvecklat och omodernt.