Jag förbereder dig på något riktigt trist
Jag skulle vilja ge tråkigheten ett ansikte.
Och här talar jag inte om sorg, kriser eller sammanbrott.
Utan om den sega långtråkigheten.
Att ha dödens trist.
Det här har varit min tråkigaste sommar någonsin. Medan ni har sprattlat där ute i era upplevelser, i era maniska behov av att känna att ni finns till, så har jag suttit ensam i en lägenhet fastspikad i ett evighetsprojekt som hela tiden talar om för mig: Det här duger inte. Det är inte bra nog.
(Och det är det inte heller.)
Så varför ska jag veta något om tråkighet, kanske du tänker. Kaxigt. Jag som är så levande, så full av hormoner, förväntningar och liv.
Jaja, men förr eller senare står du där och har tråkigheten som enda sällskap och då ska du vara förberedd.
Tråkigheten är dessutom på ingång. Som trend. Omvärldsanalytiker spår att bråttom-peaken är nådd, att det slowar ner. Det blir väl inte sånt pladask som typ min sommar, men framtiden kommer i vart fall inte att rusa på i samma takt som du har vant dig vid.
Så vad händer då i tråkigheten?
Ingenting, det är det som är själva grejen.
Hur känns det?
Det är okey. Det är inte dåligt, men det är inte heller helt bra. Det som lyfter är att du kommer att märka att du klarar det. Att du har kapacitet att ta dig igenom en sån här svacka.
Och hur får man tiden att gå?
Du kan titta ut genom fönstret och om du har tur så är det någon eller några som går förbi där utanför. Du kan också gå ut i köket och ta en näve solrosfrön. Det är en höjdpunkt. Eller sätta på teven och låtsas att OS-kommentatorerna hojtar på just dej. Att det är dej som dom peppar och tror på.
Sånt piggar upp.
Men tråkigheten får ju inte bli något självändamål. Ingen slutkläm. Det måste vi väl ändå vara överens om? Tråkigheten är ju ingenting ständigt pågående, det är bara en upplevelse bland alla andra.
En erfarenhet.
Så bara den här negativa duglighetsrösten slutar tugga så förbannat, så ska jag alldeles snart riva av mig tråkigheten, snöra på mig mina Marc Jacobs skor och gå ut i hösten.
Rakt ut i alla gula och röda blad.
Och jag ska ha roligare än någonsin.