Jag tror mer på det goda – än på bibeln
Läs Kitty Jutbrings kolumn
När jag var liten var jag väldigt inne på detta med gott och ont och att vara en god människa.
Jag ville att alla skulle lägga märke till exakt hur fin jag var, så jag skrev dikter som jag ibland läste upp: ”Freden är som en duva som flyger över världen, men alla vill inte ta emot duvan, dom är onda människor...”
Just den här amerikanska, religiösa uppfattningen utan gråskala om ont och gott, hade ett starkt fäste i min elvaåriga kropp. Så jag tror inte det var en tillfällighet att det var just jag som blev värvad in i Pingstkyrkan. Via en av mina bästa vänner hamnade jag på ett sommarläger där jag till slut, efter vissa påtryckningar, upplevde att jag ”blev frälst”. (Stackars mina föräldrar under den här perioden, men jag tackar er nu för att ni bara lät mig hållas och ha min process.)
Mina tankar hade hittat hem, dom vuxna i kyrkan såg mig, jag fick uppmärksamhet och det fanns nån som hette Jesus som hade ”en plan just för mig. ”Det var inte svårt alls att falla dit. Rättfärdighet, frälsning, kärlek i överflöd – så många fina ord, så många lyckade, välklädda människor i den stora, fina församlingen.
Jag blev döpt mitt i kyrkan i en vit särk i en bassäng, jag satt på kvällarna och strök under verser på måfå i min bibel för att få den att se läst ut, jag spenderade hela helgerna i kyrkan och gick tre år i kristendomsskola varje lördag när alla andra var ute och festade, hånglade, onanerade och lärde sig om livet. Sånt gjorde inte vi. Det var fin gemenskap, bra vänner.
Men. Också en jävla press. Press att bli bönhörd, se syner, ha en äkta stark tro, inte svära, leva efter koderna och framför allt: att bli andedöpt. Jag minns ett sommarläger, vi satt på golvet och ledaren kallade på den helige ande. Vi förväntades, en efter en att börja tala i tungor. Anspänningen var enorm och min kompis grät:
– Tycker inte Jesus om mig lika mycket? Varför blir inte jag andedöpt?
När jag gick i högstadiet började jag tänka. Varför är mannen ”familjens överhuvud”? Måste jag tro på Adam och Eva? Om dom verkligen tror att Jesus är svaret vad har dom då sina fina bilar till? Varför lyssnar bara jag på The Cure och Popsicle? För mig var det lätt att ta mig ur, jag som inte hade min familj där.
Jag var konferencier för årets Regnbågs-parad i Göteborg och det gick rykten om att just ”min” gamla kyrka bett om regn. Jag avfärdade det, ville inte tro ryktet, det var för vidrigt. Men så i veckan fick jag bevis för hur illa det verkligen är ställt: samma kyrka som jag en gång tillhörde har nekat en homosexuell medlemskap. ”Vi och dom”, döma och till och med döma ut. Vem tror man att man är när man sätter sig över andra människor och rangordnar kärlek?
Det lilla jag minns om Jesus är att han var god, det var ju för fasen det goda som lockade mig dit från första början. Nu känner jag avsky och ser ren ondska. Jag tar fram min gamla bibel, jag läser i NT om hur Jesus försvarar de utsatta och de s k syndfulla. I Matteus 7:1 läser jag ”Döm inte, så blir ni inte dömda”.
Sen lägger jag bibeln i kassen till Myrornas, den har ingenting i mitt liv att göra längre. Jag tror nämligen på det goda fortfarande.