På fotbollens läktare vill man ha revansch
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Från årets nyss avslutade fotbollssäsong ska vi bära med oss minnet av Sveriges tidvis lysande spel i Europamästerskapen, bilderna av ett inspirerat lag som fick varje enskild spelare att göra sitt yttersta i varje situation. Vi ska minnas Zlatans akrobatiska klack och Henkes flygande nick, mål som måste ha varit besannade pojkdrömmar för dem båda.
Vi ska bära med oss minnet av den olidligt spännande kampen om SM-guldet vars utgång var oviss ända tills seriens sista slutsignal hade blåsts. Sådant gör fotbollen till det disciplinerade drama den ska vara.
Men tyvärr blir vi också tvungna att bära med oss minnet av ett ovanligt elakartat läktarbråk på Råsunda. Ett bråk som inte bara väcker frågor om vilka kraft-åtgärder som behövs för att det inte ska vara förenat med livsfara att åse fotbollsmatcher utan också om vad som pågår under ytan av en till synes välordnad samhällsvardag. Vad är det som exploderar där i klackarnas besinningslösa beteende, deras vrålande våldsamhet, inte bara i Sverige förvisso, men numera också i Sverige?
Frågan har stötts och blötts de senaste veckorna av journalister och andra som intresserar sig för både fotboll och samhälle. Alla är utomordentligt eniga om att det inte är den genuina fotbollspubliken som härjar, utan att det är folk som vill ställa till upplopp som finner en lämplig miljö för sina syften vid fotbollens arenor.
Många har påpekat att det vi ser på Råsunda - och annanstans där krig bryter ut mellan gapande horder av uppretade män som slår sönder allt i sin väg och polisen som förtvivlat riktar sina vattenkanoner mot massorna - är en maktmanifestation.
Den vilda hopen är inte utom sig av besvikelse för att dess lag ligger under i matchen. Den vilda hopen har sökt sig samman för att koka ihop sina individuella besvikelser, sina ilskor, sina behov av att märkas, synas och hävda sig till en glödande lava av mörk lidelse med massans makt att välla fram i beredskap. I princip vad som helst kan bli den utlösande faktorn.
Frågan jag har gått och grubb-lat på är varför det är denna typ av maktmanifestation som ger sig till känna i den förtätade massan på fotbollsläktarna. Varför dessa rent ut sagt fascistoida demonstrationer av hat, hot, muskler och kollektivt översitteri som de vilda hoparna ger uttryck för. Varför i vår upplysta tid där demokrati lärs ut i skolorna?
Redan för omkring tjugo år sedan, då kravallerna kring de engelska toppklubbarnas matcher var som värst och förpestade fotbollen i Europa, påpekades det att politiska känslor alltid har svallat heta kring fotbollen.
Manchesters och Liverpools framgångsrika fotbollslag var industristädernas och deras arbetares svar på elitens hästpolo och cricket och en manifestation av vad fysisk överlägsenhet, teknisk skicklighet och organisation kunde åstadkomma. Mycken social revanschism förekom kring fotbollsplanerna när arbetarnas lag visade vad de gick för särskilt om motståndarna hade en annan bakgrund. Kravaller uppstod dock inte, för publiken bestod av människor som var väl socialiserade i samhället, i alla bemärkelser medvetna om var de hörde hemma.
Då, under 1940-, 1950- och 1960-talen, befolkades inte hejarklackarna av individer som i massan kunde känna musklerna svälla och självsvåldet locka utan av människor med grupptillhörighet, gemenskap och sociala mål som projicerades på laget som spelade det både individuellt och socialt krävande spelet.
Jag tror att det är den extrema individualismen i vår tid som får sitt paradoxala överslag i form av massans besinningslösa uppträdande på fotbollens läktare.
I en tid då det eftersträvansvärda i tillvaron är förlagt till den privata och individuella världen, där det politiska tilldrar sig förstrött intresse, där människorna uppmuntras att ta för sig, att tillfredsställa sin narcissism, finns givetvis massor av individuella förlorare.
På fotbollens läktare går individerna samman och kräver ett slags grumlig revansch. Inte i form av något som de distinkt politiskt vill uppnå. Utan för att få hata och slå.Men tyvärr blir vi också tvungna att bära med oss minnet av ett ovanligt elakartat läktarbråk.