Låsta dörrar, personkonflikter och järnvägen skapar politiskt kaos i Göteborg
GÖTEBORG.
I Göteborg är Socialdemokraterna på väg att falla ner i avgrunden, de är nummer tre på den politiska skalan eller rentav fyra. En ny rörelse som heter Demokraterna kanske blir störst och vem som ska regera med vem begriper inte en människa.
Om ni undrar varför Sveriges andra stad joggar rakt in i politiskt kaos ska ni inte tänka på Göteborg som en storstad utan som en småstad.
Här finns kännetecken på en gammal bruksort som gått i baklås. Folk ältar till förbannelse en urgammal fråga som de ändå inte kan göra något åt, Socialdemokraterna befinner sig i flerårig chock över att inte få bestämma över allt som rör sig och det råder dyster stämning vad gäller kvalitet på utbildning, klimat för näringslivet och vård för de äldre.
När jag skriver detta inser jag att jag är orättvis mot alla bruksorter i Sverige. Är det något de gamla industriorterna i Bergslagen, Värmland och över hela landet lärt sig så är det att omfamna världen, välkomna främlingar, uppmuntra företagande och hojta: Vi älskar förändring, världen – det nya!
I Göteborg spelar det ingen roll hur många goa Kållar och Adår man träffar, eller hur många träffsäkra Göteborgsvitsar man får höra, här råder småstadens intriger och småsinthet.
Ta Jahja Zeqiraj, ordförande i fastighetsnämnden och stadsdelsnämnden Västra Hisingen, tidigare socialdemokrat, nu avhoppare till nya partiet Demokraterna. Jag träffade honom för ett par år sedan när jag skulle skriva om skjutningar, kriminalitet och utanförskap i Biskopsgården. Zeqiraj var ovanlig och imponerade politiker i så måtto att han inte såg lösningen i fler bidrag och större resurser.
Det är inte mer pengar som behövs, det kan snarare vara så att vi tagit hand om nyanlända för mycket, sa Zeqirai.
Han hade redan då hamnat på kant med Ann–Sofie Hermansson, Soffan kallad, kommunalråd och partiets nya ledare i staden. Konflikten gällde inte integration eller någon annan stor fråga. Jag tror ingen kan redogöra för vad konflikten gällde. Om det ens var en konflikt.
Zeqiraj var för en annan intern kandidat än Hermansson men det ska inte spela någon roll i ett stort, brett och demokratiskt parti där alla strävar åt samma håll och de interna valen numera ska vara öppna. Inga slutna rum mer. Transparens!
Det tyckte Zeqiraj också. Dagen efter valet av Hermansson skulle Zeqiraj gå till rummet han disponerade i stadshuset. Den elektroniska nyckeln, taggen, fungerade inte längre. Zeqiraj kom inte in i lokalerna. Han ringde till Hermansson som hänvisade till någon längre ner i hierarkin som sa att han skulle undersöka saken. Sent omsider fick Zeqiraj veta att ingen utanför huset längre skulle ha tagg.
Zeqiraj släpptes in av en vän så att han kunde gå upp till rummet och hämta sin dator. (Hermanssons pressekreterare skickar ett sms till mig: ”Hur Jahja hade fixat sin tagg vet vi inte. Att han inte fick behålla den var inte Soffans beslut, men hon såg ingen anledning att försöka bryta mot reglerna för att ge specialbehandling till honom.”)
Ingen stor sak, säger Zeqiraj. Han sitter i ett sammanträdesrum i på fastighetskontoret. Det är två och ett halvt år sedan han utestängdes från stadshuset. ”Ingen stor sak.”
– Vi införde samma system här.
Han ler. Ett ganska diskret leende. Eller behärskat. Om Hermansson någon gång tänkte gå över till partikamraten Zeqiraj på fastighetskontoret skulle hon själv fastna i en elektronisk spärr. Och snällt få ringa Zeqiraj och be att få bli insläppt.
Det är 150 meter mellan husen, två minuters promenad enligt Google Maps. Jag nämner Google Maps och inte min egen promenad från Postgatan 10 (fastighetskontoret, Zeqirais kungarike) till Gustaf Adolfs torg 1 (stadshuset, Hermanssons kejsardöme) eftersom jag smittats av Zeqirais besatthet vid verifierbara fakta. Han talar om protokoll, loggar och elektroniska spår.
Man blir lätt sådan i konflikter som handlar om känsla, personkemi, förskjutningar, blickar och ord som inte uttalas.
Om Hermansson hade kommit till fastighetskontoret för att tala ut kunde Zeqirai bevisa besöket med loggen i den nya elektroniska grinden.
Men hon kom inte.
Soffan Hermansson och Jahja Zeqiraj har talats vid bara två gånger under två och ett halvt år. Ena gången var när Hermansson – och även Moderaterna – ansåg att Zeqiraj agerat fel och självsvåldigt när den politiska fastighetsnämnden sparkade sin högsta tjänsteman, fastighetsdirektören. Andra gången var när Hermansson bokade ett besök för finansminister Magdalena Andersson på Västra Hisingen. Utan att meddela Zeqiraj. Fast han är ordförande i stadsdelsnämnden där!
Han ingrep naturligtvis med kraft och krävde att få vara med, och det finns en bild där finansministern poserar med Hermansson och Zeqiraj, till synes de käraste partikamrater och vänner. De ler. Det är enda bilden som finns av Zeqiraj och Hermansson tillsammans.
Zeqiraj är trevlig, kunnig och saklig. En behaglig person och säkert skicklig politiker.
Hermansson är säkert också en skicklig politiker. Hon är väldigt trevlig också, det är det första jag tänker när jag träffar henne i stadshuset dit Zeqiraj inte längre har nyckel. Hon skyndar ut från ett möte med unga muslimer, småspringer tillbaka mot sitt tjänsterum, viker träningskläder medan hon börjar svara på frågor, tar en bit hårt bröd för att stilla värsta hungern, hon ska snart på middag där hon ska hålla tal.
Hon var tidigare politisk sekreterare åt kommunalrådet Göran Johansson, den siste av de stora socialdemokratiska patriarkerna, berömd för att bestämma allt i Göteborg.
Hermansson är inte bara kommunalråd utan också vice ordförande i socialdemokraternas distriktsstyrelse. Ordföranden heter Anna Johansson. Hon är dotter till Göran Johansson.
Anna Johansson var fram till förra året infrastrukturminister men tvingades avgå eftersom hennes departement var ansvarigt för att topphemliga uppgifter från Transportstyrelsen kunde vara på driven i Europa. Distriktsstyrelsen hade ett ganska upphetsat telefonmöte när ordföranden sparkades ur regeringen.
Kunde man ha fortsatt förtroende för Anna Johansson?
Ja, det hade styrelsen. Utom ledamoten Jahja Zeqiraj som sa: Om statsministern saknar förtroende för henne gör jag det också.
Han ler. Ett ganska diskret leende. Eller behärskat. Tyvärr för Zeqiraj slutade det med att han maldes ut medan Anna Johansson och Soffan Hermansson sitter kvar.
– Jahja avskedade en fastighetsdirektör inför en massa människor. Så gör vi inte i vårt parti. Jahja fick höra att han inte skulle komma med på valsedlarna i år.
Hermansson ser beklagande ut. Saklig. Tråkigt att behöva kritisera en gammal partikamrat. (Zeqiraj säger att han följt alla bestämmelser precis som man ska, han är en riktig nörd när det gäller reglementen säger han.)
Så Zeqiraj lämnade Socialdemokraterna och gick med i de nybildade Demokraterna.
Ordförande i Demokraterna är en avhoppad moderat, Martin Wannholt.
Demokraterna är sådant där parti som säger sig stå över vänster–högerskalan och det partipolitiska tjafsandet. Sakorienterat. Pragmatiska lösningar. De gamla vanliga orden från populistpartier. Men Demokraterna är inget populistparti, det har ett brett program som andas mer vitalitet och idérikedom än Socialdemokraternas ganska håglösa. Socialdemokraterna vill anställa samordnare för "Trygg i Göteborg"–modellen som bygger på samverkan mellan en massa organisationer och myndigheter. På detta svarat Jahja Zeqiraj: Vi har redan 55 000 anställda i kommunen, det är inte personal vi saknar.
Några skulle kunna sitta på läktaren och skratta åt det här. Moderaterna till exempel. Deras ledare i stadshuset, Jonas Ransgård, en före detta skatterevisor, berättar med stor förtjusning om Socialdemokraternas bekymmer. Sedan envåldshärskaren Göran Johansson försvann ("jag såg flera gånger då han skällde på folk så att de grät under mötena") har det bara gått utför. För sossarna.
Väljarna sviker, Socialdemokraterna är så vilsna att de ibland förhandlar med sina samarbetspartier Vänstern och Miljöpartiet under pågående sammanträde i kommunstyrelsen. Moderaterna tittar på.
Med inte lika stor förtjusning, men med bitterljuv tjänstvillighet, smattrar Ransgård några tal som visar hur illa det står till med Göteborg:
När det gäller trygghet i hemtjänst för gamla rankas Göteborg som 279 av Sverige 290 kommuner.
Som skolkommun rankas Göteborg som nummer 179.
När det gäller företagsklimat hamnar kommunen på ynkliga plats 206.
– Vi är totalt i botten jämfört med andra kommuner! säger Ransgård.
Det finns en märklig småstadsmentalitet i denna jättekommun. Ransgård talade med en IT–företagare som har kontor både i Göteborg och Stockholm.
Skillnaden:
I Stockholm får företagaren frågan: vad kan du?
I Göteborg får han frågan: vem känner du?
När Ransgård berättar detta tänker jag på att Göran Johanssons dotter och hans före detta politiska sekreterare nu är de starkaste socialdemokraterna i stan.
Men ... jag tänker också på ett av de moderata kommunalråden, en av Jonas Ransgårds nära kolleger, heter Hampus och är son till Moderaternas förre starke man i Göteborg, Johnny Magnusson.
Inte oväntat svarar Ransgård om sin vän Hampus precis som Hermansson svarar om sin vän Anna: De har tagit sig fram på egen hand, deras namn har nog snarare gjort det svårare för dem.
Själv misstänker jag att sådana släktförhållanden kan bidra en smula till misstroendet mot de etablerade partierna. Kanske mer än en smula.
I Göteborgs–Postens senaste opinionsmätning får Socialdemokraterna katastrofala 14,7 procent, bara två procent mer än Vänsterpartiets 12,5 procent. Moderaterna får 18,8 procent. Sverigedemokraterna 8,6. Och Demokraterna 18,3.
I en hemlig opinionsundersökning som Moderaterna låtit göra blir Demokraterna största parti.
Varför ser det så jämmerligt ut för de etablerade partierna? Varför går inte Moderaterna framåt när Socialdemokraterna backar? Och varför har Sverigedemokraterna inte kunnat utnyttja alla skjutningar, all gängkriminalitet och segregation för att skaffa fler sympatisörer?
Svaret heter trängselskatt och Västlänken, en ny järnvägslinje som ska göra trafiken i och förbi Göteborg effektivare. Trängselskatten var föremål för intensiv och Grönköpingsaktig kampanj från lokaltidningen GT som resulterade i en folkomröstning.
Folket röstade nej.
Politikerna införde trängselskatten i alla fall, den ska vara med och finansiera den nya järnvägslinjen.
Tjatet om Västlänken har pågått i 17 år. Under den tiden har det utkämpats krig och revolutioner, svenska regeringar har kommit och gått, EU har utvidgats, terrordåd har förändrat världen, USA invaderade Afghanistan och Irak, finanskrisen lamslog den globala ekonomin, migrationskrisen svepte över Europa, Storbritannien ska lämna EU, Nordkorea har skaffat atomvapen.
Och i Göteborg pratar de om Västlänken.
Det hjälper inte ens att järnvägen är beslutad och bygget pågår. Man bråkar om järnvägen i alla fall. Så dyrt! Så mycket besvär! Till vilken nytta! Voj voj voj!
Jag kunde inte tro det var sant när både socialdemokraten Hermansson och moderaten Ransgård sa att Västlänken är frågan som lamslår politiken och urgröper förtroendet för de valda. Hur kan det vara möjligt?
Så jag gick till gallerian Nordstan. Det regnade ute. Vid ingången stod en herre och sålde kommunisternas tidning Proletären. Jag frågade nio personer vilken den viktigaste valfrågan är. Fem sa Västlänken, alltså en fråga som inte ens finns att debattera längre, och ytterligare en nämnde Västlänken efter att ha klagat på korruptionen i kommunen.
Naturligtvis var de emot den nya järnvägslinjen. Utom en. Fast han var lokförare.
När jag promenerade till stationen för att ta tåget hem tänkte jag att det är konstigt att en småstad kan vara så stor. Snart 600 000 invånare. Och en mentalitet som ett bruk där de fåtaliga invånarna protesterar mot förändringar medan kommunalrådet tar nyckeln för sin rival.