Bara barn har rätt att vara naiva
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bobbys styvpappa ville inte ha kontakt med sina tre barn. Det blev för jobbigt för honom att skiljas från dem.
Han verkade inte begripa vilken sorg det var för barnen att inte umgås med sin pappa.
Detta berättade den före detta flickvännen i tingsrätten i dag. Det var inte någon tystlåten, undergiven kvinna som Bobbys mamma som satt i vittnesbåset, utan en rejäl tjej med massor av skinn på näsan. Efter två månader gjorde hon slut. Brist på ansvar var ett av skälen, det förekom varken hot eller tvång.
Styvpappan ville ha en kärnfamilj. Själv ringde han till sin egen pappa två gånger om dagen, och vågade inte ens berätta att han hyrde stugan han bodde i.
- Det var ju lite märkligt att en 37-årig man har en sådan tät kontakt med sin far, sa exet.
Man kan inte göra annat än att hålla med och undra vad som egentligen döljer sig i styvpappans liv, vad som format honom. Ni som mejlar och skriker om att de ska avrättas får ursäkta, frågan är relevant.
Annars var det de som kände Bobby bäst som vittnade i Eksjö tingsrätt i går och de gav en ny bild av pojken.
- En mysig kille, sa Bobbys elevassistent med varm röst.
Det var en ljus bild hon målade upp, denna medelålders vardagshjältinna med kortklippt hår och klädd i finkavajen.
När han började skolan i Nässjö var han blyg i skolan, vände sig bort, ville inte ha ögonkontakt, men snart fick han kontakt med de andra barnen och utvecklades socialt.
Bobby kunde äta fint med kniv och gaffel, han behövde ordning och trygghet. Ett schema som berättade vad som skulle hända under dagen. Ibland upprepade han saker han tidigare hört, i ena stunden var det något om sex, i nästa "och nu över till nyheterna".
Elevassistenten såg honom byta om till gymnastiken flera gånger i veckan. Det fanns inga tecken på att han for illa, bara ett litet blåmärke en gång.
Åklagaren frågade, med sin terrierliknande envishet, om Bobby kunde värja sig mot vuxnas angrepp.
-Jag tror inte att han klarade det på grund av sitt handikapp. Han var ju bara en liten pojke, svarade elevassistenten sorgset.
När Bobby inte kom tillbaka från jullovet började man på skolan fundera över vilken sjukdom han egentligen hade. Kanske var det fel på vattnet eftersom han var magsjuk så länge?
Det är tydligt att det inte fanns i deras föreställningsvärld att en pojke, som levde i detta lugna idylliska Småland, kunde torteras till döds. Kan man anklaga människor för att de tror det bästa om folk?
Ska man vara misstänksam och skeptisk? Uppenbarligen.
Den sista kontakten var när styvpappan ringde och sa att Bobby var försvunnen. Kunde han möjligtvis ha tagit bussen? Vad trodde hon?
Då hade han redan kastats ut i snön, blivit fastbunden och slagen och sedan dött, ensam i sin säng.
Bobby var en sådan mysig kille, en go och glad grabb. Han kunde inte skriva sitt namn, men förhoppningsvis kommer hans öde att rädda andra barn.
Den lag folkhälsoministern vill införa, Lex Bobby, innebär bland annat att en social haverikommission ska undersöka vad som gått fel när barn dött. Vad kan förbättras?
Morgan Johansson vill också att de sociala myndigheterna blir till för barnen, inte tvärtom. Det ska bli slut på att ungar skyfflas fram och tillbaka, varje kommun ska få en alarmtelefon dit barn ska kunna ringa om något sker. Tillsynen av familjehem och annan omsorg ska bli bättre, likaså samordningen mellan kommunerna.
- Barnen måste få påverka mer, de känner sig maktlösa. Vi måste börja lyssna på dem. Samt öka civilkuraget så att folk anmäler, säger Morgan Johansson.
Det finns något trösterikt i att Bobbys öde når från rättssalen ut till skolor, institutioner, lagstiftning och ända in till folks hjärtan där det förhoppningsvis ingjuter civilkurage och ansvarskänsla. Att säga "aldrig mer" går inte. Men alla ska ta mig fan göra sitt bästa för att förhindra att något liknande upprepas.
Bara barn har rätt att vara naiva.