Anställ ingen under 40 – unga är opålitliga och själviska
Jag har varit arbetsgivare i tjugo år. Småföretagare i miljöer där varje anställd oundvikligen blir som en mer eller mindre älskad familjemedlem. Så liten att varenda felrekrytering kan innebära att hela skiten går åt helvete.
Som småföretagare kommer man sina anställda inpå livet och får möjlighet att lära känna dem, studera dem i närbild. Under åren har ett stort antal individer kommit att jobba hos mig. Jag har sett varianter av det mesta skulle man kunna säga. Smarta, korkade, energiska, lata, initiativrika och handlingsförlamade människor. Friska, sjuka, låtsassjuka och bakfulla. Lojala och illojala. Neurotiker. Några få har varit rent av skogstokiga och ibland har det kunnat vara en smula underhållande. Det är egentligen svårt att dra några generella psykologiska slutsatser eftersom folk skiljer sig så mycket åt individuellt.
En sak har jag dock inte kunnat undgå att notera: det funkar inte att anställa unga människor.
Under många år köpte jag, som så många andra, myten om att unga är hungrigare, snabbare, friskare, mer lättlärda och mer förändringsbenägna än gamlingar, att Homo Sapiens passerar sin kognitiva zenit vid 25. Jag kämpade på med horder av ungdomar med fina utbildningar som ändå inte fattade ett dyft av vad ett arbete innebär eller att det finns ett samband mellan hur det går för företaget och deras egna väl och ve som arbetstagare. Det gick sådär. Lojalitet var inte ett begrepp de bekantat sig med. Inte långsiktighet heller och definitivt inte idéer som att passa kanske arbetstider. Ibland inte ens att man faktiskt jobbar på måndagar, som ju i det verkliga livet inte är en förlängning av helgen utan arbetsveckans första dag. Jag vet, det verkar självklart men jag kan lova att det inte är det för alla (under 30).
Utöver mytbildningen kring att fysisk ungdom är en tillgång på en arbetsplats måste jag här erkänna, trots att jag skäms över min dumsnålhet, att också det faktum att ungdomarnas lönekrav är lägre ställda spelat in. Jag säger dumsnålhet för man tjänar ju inga pengar med dålig personal, hur billiga de än är. Men det tog mig som sagt ett bra tag att komma till den slutsatsen.
Många fjortishaverier senare har jag blivit vis av erfarenhet och anställer numera ingen under 40 år. Gärna ännu äldre, faktiskt. För ett år sedan anställde jag en 60-årig herre och är hur nöjd som helst.
Det är som om hela illusionen rämnat. Korthuset föll ihop och allt visade sig vara en lögn. Inget av det jag religiöst trott på i alla år stämmer. Unga människor har inte lättare att lära sig nya saker, de är inte mer flexibla eller tekniskt kunniga. De är bara mer omogna, opålitliga och självupptagna. De har dålig stamina och outvecklad empati. De går till jobbet för sin egen skull. Inte för att ingå i ett sammanhang och jobba för gruppens bästa, koncept som medelålders däremot verkar ha lätt att begripa för att deras hjärnor hunnit evolvera en smula. Hungern, nyfikenheten och viljan att utvecklas och lära är däremot helt intakta hos medelåldersgänget.
Jag blir genuint ledsen när jag läser att folk är körda på arbetsmarknaden redan vid 40 fyllda, så som framgår av en rapport från två docenter i nationalekonomi, Magnus Carlsson vid Linnéuniversitetet och Stefan Eriksson vid Uppsala universitet.
Som nyfrälst arbetsgivare till välfungerande och högpresterande gubbstruttar och gamgäddor vill jag ställa mig på gatan och predika att alla missförstått allt. Rekrytera en mogen person nästa gång så förstår ni vad jag menar.
Och snälla unga människor – bli nu inte arga på tanten för att jag säger som det är. Känn er inte diskriminerade.
Ungdom är ett snabbt övergående tillstånd och även ni kommer, på sikt, att fungera utmärkt i arbetslivet. Hang in there!