Hjältarna var många – men dessa gjorde bort sig
Civilsamhället stod upp - trots allvarliga lögner och cyniska lögnare.
Terrorattentat tvingar fram ett samhälles riktiga själ. Den första reaktionen visar vilka vi är, på både gott och ont. Det människor i huvudstaden gjorde under och efter terrorn på Drottninggatan gör mig stolt som svensk. För första gången på de snart nio år jag bott i Stockholm kan jag dessutom på riktigt identifiera mig med staden, jag kan med glädje säga att mitt hem är Stockholm.
Poliser och sjukvårdare sprang mot hotet och visade att de går att lita på när det gäller. Civilsamhället drog undan kroppar, kramade om främlingar och öppnade sina dörrar när det gällde. Och landets partiledare ställde sig bakom statsministern för att skapa det lugn och enighet som behövs under en svår och osäker period. Jag kan fortsätta så här i flera sidor. Det var så otroligt många som agerade som hjältar i en stressig tid. Tack!
Men tyvärr kan långt ifrån alla kan vara stolta över sitt agerande i dag. Låt oss prata lite om det.
Vi börjar med de folkvalda politiker som agerade så ansvarslöst att man blir mörkrädd.
Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof spred ett falskt citat som hävdade att en svensk präst i direktsändning sagt att vi måste förlåta terroristen. Jomshof sprider det falska citatet och dröjer i över fyra timmar innan han tar bort den. Under den här tiden uppmärksammade många honom om att citatet är falskt, däribland Svenska Kyrkan. Under de fyra timmarna fortsatte Jomshof att twittra om annat. Citatet hann delas närmare 1000 gånger innan han till slut raderade sitt inlägg. Vid ett tillfälle skriver Jomshof att han hoppas att citatet är korrekt, men att det egentligen inte spelar någon roll, “sakfrågan är densamma”. Jomshof har en gång i tiden varit lärare. Vilket haveri.
SD-toppen var dock inte ensam. Moderaten Jan Ericson skriver att han “hörde någon från kyrkan säga i TV att vi måste förlåta gärningsmannen. Det måste vi inte”. Det här verkar inte ha skett och därför kan Jan Ericson omöjligen hört det. Han har kanske läst Jomshofs inlägg och hoppat på tåget till populär-i-trollskogen-stan. Hur agerar Jan Ericson när han möts av kritik? Han ändrar sin story. Först twittrar han att han letar med “ljus och lykta” efter sekvensen där “någon i TV talade om att förlåta”. “En från kyrkan” har plötsligt blivit “någon”. En liten stund senare svarar han att han aldrig sagt att det var den “svenska kyrkan” han menade. Vilken kyrka var det då? Rysk-ortodoxa? Han avslutar med att skriva att “källan är mina egna öron”.
Två folkvalda politiker som borde agera trovärdigt gör raka motsatsen. Att ge sig på präster och kyrkan dagar efter ett terrorattentat är i stort så lågt man kan sjunka. Istället för att ägna sin tid till att möta människor i chock måste kyrkan lägga tid på att dementera falska citat från folkvalda politiker. Det hela är pinsamt och ovärdigt. Vi kan inte stoppa alla anonyma konton från att sprida lögner om Sverige. Men vi måste vara stenhårda när folkvalda politiker gör detsamma.
Sen har vi de riktigt cyniska “opinionsbildarna”. Sidan “Politikfakta” på Facebook, en så kallad “alternativ media”, väntade inte särskilt länge innan de drog igång lögnerna. Politikfakta skrev bland annat att “’Tre män hoppade ur lastbilen, började skjuta och försökte hugga människor med kniv’. Hur kommer det sig att svensk media ger oss en helt annan bild av terrordådet i Stockholm?”
Ja, varför skrev inte svenska medier om det som inte ens skett?
“Redaktör” på Politikfakta är 43-åringen Nicole Ekstam. Hon kallar sig själv för “missnöjd patriot”, men hur patriotiskt är det att sprida lögner om Sverige timmar efter ett terrorattentat har tagit fyra människors liv och skadat många fler? Till nyhetsbloggen Nyheter24 säger hon att “gammelmedia är de som har störst spridning av falska nyheter genom att de inte skriver hela sanningen. Då fyller alternativa webbsidor bara i luckorna”. I det här fallet har Politikfakta inte gjort något annat än att hitta på saker. Vad är syftet med den grova och ansvarslösa desinformationen? Vad vill hon uppnå genom att medvetet sprida falska uppgifter om händelsen?
Ekstam driver sajten med den borgerliga “debattören” Olah Clarkvist. Politikfakta brukar skryta om att de når miljoner svenskar på Facebook. Troligen vill de bara tjäna pengar på sin sajt genom de klick falska artiklar genererar. På bolagsverket skriver de att “Bolaget ska bedriva nyhetssajt med annonsförsäljning och produktion av artiklar”. Politikfakta vill ha 190 kronor per 1000 visningar för en av sina annonsytor. På sajten tigger de donationer via ett swish-konto. Det är tyvärr inte första eller sista gången Politikfakta kommer lura svenskar med den här typen av desinformation.
Vi är tragiskt nog inte färdiga än. Enligt olika rapporter har den misstänkta uzbeken både tagit del av och laddat upp IS-propaganda på Facebook. Hur är det möjligt att dessa klipp fått ligga kvar på plattformen? Ser fram emot Facebooks svar. Strax efter dådet började bilder på de döda och skadade cirkulera på Snapchat där många av användarna är under 15 år. Hur agerade Snapchat? Ser fram emot deras svar.
Slutligen har vi de fyra stora nationella tidningarna och public service-bolagen SVT och SR. Jag förväntar mig ödmjukhet från kollegor och tid till självrannsakan. Exakt vem som gjorde vad och varför det var fel får vi återkomma till. Men alltför många utgivare agerar nonchalant i efterspelet. Det är faktiskt fullt möjligt att vara självkritisk OCH trovärdig - samtidigt. Det visar SvD:s chefredaktör Fredric Karén i den här texten.
Jag ser fram emot ordentlig och saklig kritik mot ansvariga svenska medier och utgivare från läsare och medborgare. Här kommer några tips:
Medier är inte EN enhet. Alla agerar självständigt från varandra. Kritisera gärna, men berätta vilken utgivare som gjorde fel, vad som gick fel och varför det var fel, annars blir det svårt att bättra sig. Ställ frågor innan ni konstaterar att fel begicks på grund av det ena eller det andra. Och tagga ansvarig publikation eller utgivare, lätt att missa kritik i flödet dagar som dessa.