Högerns dröm är att döda public service – men av olika skäl
Det är något lurt med den samlade högerns tilltagande hat mot de medier vi kallar public service. För inte så länge sen antog moderaterna i Stockholms län en motion om att helt enkelt privatisera SVT, SR och UR, det vill säga döda all public service.
Moderaterna har visserligen länge talat om att minska ner på public service till förmån för privata nyhetsförmedlare och producenter av underhållning i vinstsyfte. En återkommande och mycket populär högeridé är att ta ifrån SVT de stora publikprogrammen som exempelvis På spåret, Melodifestivalen och Kalle Ankas julparad. Tanken är att på så vis lura över
publiken till vinstdrivande kanaler för att därefter minska anslagen till public service. Med hänvisning till det vikande publikunderlaget.
Önskan om en sådan politisk reform bottnar i en högerdogmatisk föreställning om att all produktion blir kvalitetsmässigt bättre om den drivs i privat regi och vinstsyfte, även om den blir sämre.
För högerpartisterna kan ju inte på fullt och ärligt allvar mena att privatiserade etermedier blir bättre etermedier. Vem inbillar sig att vi finge bättre radio och teve om public service slaktades ut, all television såg ut som Kanal 5 och all radio som Mix Megapol?
Det som driver högerns mediepolitik är inte omsorger om medborgarnas kvalitet i informations- och nyhetsutbudet. Eftersom man vill försämra det, eller rentav utplåna det.
Lättare att förstå än M och KD är förstås Sverigedemokraterna. De medger öppet att de vill ha radio och teve under politisk statlig kontroll, förutsatt att de själva, tillsammans med de andra två partierna i högerblocket, har den politiska makten. SD:s föredömen är, som de själva understryker, Polen och framför allt Viktor Orbáns Ungern.
Där har staten tagit kontroll och rensar alla medier från journalister som är, eller kan misstänkas vara, otillräckligt regimtrogna.
Först efter lång tvekan och kritik från utlandet visade polsk television en snutt där författaren Olga Tokarczuk tog emot Nobelpriset, eftersom regimen betraktar henne som otillräckligt regimtrogen. Sådan är SD-ideologisk television.
SD vill alltså ha statskontrollerade medier, för att med idealsamhället Ungern som förebild säkra ett propagandamonopol. För att därmed permanenta makten. Det är en kristallklar, begriplig och icke okänd politisk linje. Och fullt rationell ur SD-perspektiv.
Moderaternas och Kristdemokraternas linje att strypa public service för att kunna privatisera radio- och teveutbudet kan också te sig ideologiskt begriplig och rationell. Men det är ju något annat än SD-högerns linje. Gemensamt för högerblocket är bara det mångåriga och nu tilltagande hatet mot public service, det vi känner väl från decennier av högerpropaganda:
SR och SVT är “vänstervridna”, journalisterna där är miljöpartister eller ännu värre, därför gynnas sossesidan i all nyhetsförmedling under valkampanjer och följaktligen är allmänhetens förtroende för dessa institutioner lågt – för att nu exemplifiera med de vanligaste fraserna.
Ingenting i dessa påståenden är sant om man ser till vad ivrig forskning kunna påvisa. Då blir de mätbara resultaten snarare de omvända. Exempelvis blir SD det under senare år mest gynnade partiet.
Frågan om vänster- eller högervridning är dessutom både svårmätbar och subjektiv och i hög grad beroende av iakttagarens politiska glasögon. Lägst förtroende för public service återfinns bland SD:s sympatisörer, högst bland sossar och liberaler. Ur mitt personliga perspektiv var SVT klart sossevridet under 1970-talet och numera klart borgerligvridet. Men vad som är sant eller inte spelar som bekant allt mindre roll i dagens Donald Trump-värld. Det handlar mer om att upprepa och åter upprepa hatpropagandan om public service, ständigt utan belägg, eller med påhittade belägg. Ungefär som de notoriska anklagelserna mot vänstern i största allmänhet för antisemitism, också ständigt utan belägg. Det är en välkänd taktik från 1930-talet som återuppstått i vår tid. Och nu har den vuxit till ett allvarligt hot mot en något sånär allsidig nyhetsförmedling i dagens Sverige.
För tänk om högerblocket vinner nästa val. Får vi då se public service slaktas ut med hänvisning till “valfrihet”? Eller förvandlas till en sammanslagen statlig propagandacentral av ungersk modell? Det är en mardröm i båda fallen.
Vi får hoppas att högerpartierna inte kan enas om vare sig det ena eller det andra. Det är faktiskt en avsevärd skillnad mellan att vilja förvandla all radio och teve till privatägt tingeltangel eller att bygga upp en ungersk eller polsk medievärld. Kompromiss mellan kolera och pest tycks omöjlig. Vårt hopp står alltså till högerns djupgående splittring i frågan.
För övrigt anser jag att...
… det var intressant att se bristen på upprördhet när de två tidigare centralt placerade politiska reportrarna på SVT, K-G Bergström och Lars Adaktusson, sökte nya jobb och visade sig vara avgrundshöger. Knappast bevis för vänstervridenhet. Därför talande tystnad.
… förra årets rekord i fördomsfull generalisering presterades av den typiske Expressenmedarbetaren Benjamin Katzeff Silberstein (12 december): “Folk älskar döda judar betydligt mer än levande.” En bra indian är en död indian, med andra ord. Men vilka är ”folk” i påståendet? Till synes alla “dom andra”.