I två veckor har jag nu haft mig själv som enda sällskap
”Om det blir som under kriget, så klarar vi oss”. Kvinnan i livsmedelsbutiken på Capri, ser orolig och samtidigt hoppfull ut. Kriget drabbade den vackra ön utanför Neapel lindrigt. De 15 000 invånarna överlevde på jordbruket, sina höns och getter, på fågeljakten och på fisket. Alla träd höggs ner till ved.
Vad gör jag på Capri? Jag sitter i karantän. Besöket i affären är veckans höjdpunkt. Det står i alla fall några livs levande människor därutanför, med munskydd och handskar, på tre meters avstånd från varandra. En av dem är mannen som äger badanläggningen vid fyren.
”Det här är ett förlorat år”, säger han. Normalt lever han gott på sina badgäster, på sin restaurang och på att hyra ut den sagolikt vackra platsen till bröllop och VIP-fester. Nu får bara de som är skrivna på ön gå iland. Ö heter isola på italienska. Vi är i ordets rätta bemärkelse isolerade.
”Hur har ni det?”, frågar han mig.
Jag är numera chef för Villa San Michele på Capri. Den vackra villan byggdes av läkaren och författaren Axel Munthe vid förra sekelskiftet och donerades till svenska staten när han dog 1949. Villan är normalt ett välbesökt museum och en känd kulturinstitution. Hit kommer också varje år ett åttiotal svenska stipendiater för att få ro och inspiration till sina kultur- och forskningsprojekt.
Ja, hur har vi det? Just nu har vi inga inkomster, bara utgifter. Allt är stängt och igenbommat på grund av Coronaviruset. På kvällen när jag står på terassen och tittar ur över havet, hörs inga ljud av människor. Jag ser ljusen från Neapel och Ischia och känner mig samtidigt trygg och rädd.
”Om det blir som under kriget klara vi oss.”
Men om smittan kommer hit, vad händer då? Capri har inget riktigt sjukhus. Det finns en helikopter som flyger sjuka öbor till Neapel i nödsituationer, och en ambulansbåt. Det gäller helt enkelt att inte bli sjuk.
I två veckor nu har jag haft mig själv som enda sällskap. Jag jobbar på med det dagliga. På morgonen matar jag Villans två katter som jamar argsint utanför min dörr. Jag märker att jag pratar för mig själv och börjar förstå varför. Vem i helsicke ska man prata med när man är ensam? Jag inspekterar ägorna, den makalöst vackra trädgården där allting blommar nu, men bara för mina ögon. Flyttfåglarna sjunger sin konsert i den öronbedövande tystnaden.
I storstäderna är den overkliga stillheten än mer outhärdlig och skräcken för smitta större. Jag känner italienarna tillräckligt väl för att veta hur oroliga de är för sin hälsa. Vänner berättar på telefon att de tar av sig skor och ytterkläder utomhus och desinficerar golv och arbetsytor i köket med rengöringssprit. De tvättar sina kläder så fort de har varit ute. Det gör inte jag.
Men jag går inte ur i onödan. Det är för övrigt förbjudet, men hindrar inte att många slinker ut i skydd av mörkret. På Capri möts de vid l’Arco naturale, en vacker klippformation långt från husen och polisen. Det är olidligt att sitta inlåst i de skira vårkvällarna. För en gångs skull har södra Italien det lite bättre än norra, så länge det nu varar.
Jag tänker på den ödsliga skönheten utanför mitt fönster och det sannskyldiga helvetet på sjukhusen i norr. En av 10 smittade i Italien arbetar i vården. Men när regeringen gjorde ett upprop för att få ihop 300 läkare till de mest drabbade regionerna svarade 7 220. Italien har en ofattbar styrka när katastrofen slår till. Då kavlar man upp ärmarna och agerar, i nöd och lust, som i ett kärleksfullt äktenskap. Resten är ångestfylld väntan på kvällens krigsbulletin av döda och smittade i farsotens tid.