En kvinna mördas och politikerna larmar och gör sig till
Än en gång larmar och gör sig politikerna till.
En kvinna mördas med ett barn i sin famn och allt vi hör är en cynisk kakofoni.
Avtrubbade har vi blivit, efter åratal av gängskjutningar, mord i uppgörelser, de återkommande rubrikerna om grövsta tänkbara våld på gator och torg.
Men då en kvinna skjuts ihjäl då hon är ute med sin bebis passeras ännu en gräns och djupt känd folklig vrede och bestörtning väller fram och frågorna som kräver sina svar ställs till de politiker som bär ansvaret för en samhällsutveckling som försiktigt uttryckt går att beskriva som dyster.
Justitieminister Morgan Johansson twittrar om "fega och avskyvärda odjur" och lovar ytterligare straffskärpningar, inrikesminister Mikael Damberg visar handlingskraft genom att lägga om sina planer och åka till Malmö, statsminister Stefan Löfven uttrycker vrede.
En pressekreterare till Moderaternas partiledare Ulf Kristersson hör av sig till Aftonbladet inom någon timme efter mordet för ett utspel, det gäller ju att passa på, och partiets rättspolitiske talesperson Johan Forsell kan inte motstå frestelsen att göra partipolitik av mordet och anklaga regeringen för att ha tappat kontrollen.
Det är ett ovärdigt skådespel där alla inblandade är drillade i hur de ska agera och besätter sina roller utifrån positioner som lika gärna hade kunnat vara omvända: Om det var moderaterna som satt i regeringen så hade Forsell lovat straffskärpningar och Johansson gett regeringen skulden.
Dessutom pratar de i allt väsentligt strunt.
Johansson vet att straffskärpningar är meningslösa i sammanhanget. Mördaren är inte omedveten om att livstids fängelse återfinns i straffskalan. Mördaren är inte heller omedveten om att få av de gängrelaterade morden klaras upp. Risken är förhållandevis låg.
Forsell vet att den nuvarande situationen – i Sverige är det dödliga skjutvapenvåldet bland unga män tio gånger vanligare än i Tyskland – är ett resultat av politiska misslyckanden av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar sedan årtionden.
Varningssignaler har inte saknats. Redan i mitten på 1990-talet förutspådde kriminologen Per-Olof Wikström framväxten av det som i dag beskrivs som "särskilt utsatta områden".
I en utredning han gjorde åt justitiedepartementet skissade han på en omfattande plan där resurser inom polis, skola och socialtjänst omfördelades till problemfyllda förorter.
Inget hände.
Och i polisrapporter i början på 2000-talet varnades för att en generation grovt kriminella ungdomar skulle växa upp i vissa av Sveriges storstäders förorter om inte det förebyggande arbetet väsentligt förbättrades.
Inte mycket hände.
Nu säger rikspolischef Anders Thornberg att dödskjutningarna kan pågå i upp till tio år till innan det blir bättre. Och att polisen inte klarar situationen på egen hand. Skolan, socialtjänsten, civilsamhället, alla krafter måste bidra.
Givetvis går utvecklingen att vända. Mänskligheten har klarat betydligt större utmaningar än de samtida svenska gängskjutningarna.
Men det kommer att ta tid. Polisiär uthållighet och vettig organisering krävs. Polisen behöver också bli bättre på att systematisera sitt arbete. Intressanta lokala och regionala projekt startas, men samordnas inte.
Samarbete med andra aktörer i samhället har de senaste åren blivit bättre, men än återstår mycket att göra.
Vad som även behövs är politiker som skrider till handling. Som lägger ner sina futtiga strider, upphör med sina meningslösa utspel och i stället samarbetar.
Kort sagt, politiker som tar ansvar.