En sann vänskap där man aldrig lär känna varandra
En del har vänner som är lika permanenta som födelsemärken. Vänner som finns där, år efter år, självklara som tiden själv. Från början till slut: kalas, party, bröllop, middag, skilsmässofylla, bröllop igen, middag, eftermiddagste, sjukhusbesök, begravningskaffe.
Andra byter vänner flera gånger livet igenom. Ett gäng i grundskolan, ett annat i gymnasiet, ett tredje i lumpen, ett fjärde på universitet, ett femte på första jobbet, ett sjätte …
Jag hör till den senare gruppen. Det är inget jag har valt eller tänker på, men det råkar vara så. En och annan vän hänger med, eller kommer tillbaka, men de flesta dyker upp och försvinner som rymdsonder på väg mot ett annat solsystem. Livet förändras, nya omloppsbanor.
Det ser lite sorgligt ut satt på pränt, men jag är inte så säker på att det är det. Att aldrig kunna släppa de som råkade växa upp i samma trappuppgång låter i alla fall sorgsnare.
Men så finns även vännerna som aldrig riktigt blir vänner.
Alla har förstås någon gång sagt ”vi borde ta en fika” (eller ”en öl”, eller ”ett glas vin”, eller ”äta lunch”, eller ”äta middag”, beroende på ålder, samhällsklass, kön och bostadsort) utan att mena det. Men det är inte det jag talar om.
Det jag talar om är personer som man verkligen gillar. Personer som man vet gillar en tillbaka. Man är helt säker på det, inte bara för att man kanske har gemensamma bekanta, eller är i samma bransch, eller på annat sätt vet en del om varandra. Man vet det, för att det känns varenda gång man råkar stöta ihop. Det kopplar. Så man har båda sagt flera gånger att man borde ses och man har menat det. Men det har inte blivit av och nu …
Ja, vad?
Jo, såhär: nu har det blivit som en outtalad överenskommelse att detta är en sann vänskap, men den består i att man egentligen aldrig lär känna varandra. Man delar inte sommarhus, eller höstens första franska löksoppa eller julgransplundring, eller ens en fika. Man råkas ibland på gatan. Man säger fortfarande ”vi borde ses”, men med ett snett leende som förmedlar ett tyst samförstånd om att det ska man inte alls. Att verkligen höra av sig vore att förråda vänskapen.
Jag har ingen aning om vad vänskaper av det här slaget betyder, men jag gillar dem. Kanske håller de livet ut.