Alliansen är som en bandhund, skäller men inte mer
Politiken kommer den närmaste tiden vara helt förvirrad. Eller snarare totalt förvirrande.
Förslag kommer att sågas.
För att sedan röstas igenom.
Exakt hur konstig decemberöverenskommelsen, DÖ, mellan regeringen och Alliansen håller nu på att uppenbaras för alla och envar.
Ett pinfärskt exempel. I veckan presenterade regeringen ett antal skatteförändringar som den vill göra tillsammans med Vänsterpartiet.
Ett av dem gäller att avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar. Den införde Alliansen för att underlätta för unga att komma in på arbetsmarknaden.
Värdet av den har ifrågasatts, dock inte av de främst berörda branscherna. Exempelvis hävdar hotell- och restaurangföretagen att slopandet kommer leda till att tusentals ungdomar kommer att bli arbetslösa.
Annie Lööf (C) tog fram storsläggan:
- Det är ett dråpslag. Nu blir det väldigt tufft för den som är ung och oerfaren att få jobb.
Dråpslag eller ej. I avgörandets minut kommer Annie Lööf inte att rösta emot att halveringen avskaffas. Hon kommer att lägga ner sin röst när riksdagen voterar.
DÖ går ut på att de största partikonstellationen ska få sin budget genom riksdagen. Eftersom regeringen tillsammans med Vänsterpartiet är större än Alliansen så kommer riksdagen rösta ja till de rödgröna förslagen.
Långt innan man ens känner till hur förslagen ser ut vet man att de kommer att genomföras. Och så kommer det att förbli ända till 2022, om överenskommelsen överlever.
Alliansen kan kritisera, attackera och trumpeta. Men när klubban faller har de förbundit sig att inte göra någonting.
Det vi kommer att se under de närmaste veckorna, till regeringen presenterar vårbudgeten 15 april, är frän kritik från Alliansens partiledare och talespersoner. Men när saken ställs på sin spets gör de ingenting alls utom, möjligen, grimaser.
DÖ är en konstruktion som saknar motstycke. Men det var det enda alternativ till en permanent regeringskris med ständig dramatik, så som det var i höstas. Så kan inte ett land regeras.
När Sverigedemokraternas sade att de tänkte fälla alla budgetar som inte minskar Miljöpartiets inflytande och flyktingmottagandet fick de DÖ i stället. Det vill säga noll och intet inflytande över den statliga ekonomin.
Att Alliansen inte heller fick något att säga till om hackade de i sig, i vissa läger dock under protest.
Men nu blottläggs absurditeten. I frågor kopplade till statsbudgeten är den borgerliga oppositionen en bandhund. Skäller, men inte mer.