Fina ord försökte förklara ett fiasko
Martin Noréus, en välklädd ung vikarierande generaldirektör för Finansinspektionen, kallade i dag till presskonferens för att försöka förklara ett fiasko.
Fina ord kom och gick utan att någon blev särskilt mycket klokare.
”FI går inte vidare med amorteringskravet”, löd rubriken på ett pressmeddelande som myndigheten skickade ut till tidningar, radio och tv vid åttatiden i morse.
Bakom nyheten ligger ett klokt beslut. Remissinstans efter remissinstans – Riksgälden, Konkurrensverket, Advokatsamfundet – har haft invändningar mot förslaget om tvingande avbetalning på nya bolån.
När sedan Kammarrätten i Jönköping nyligen bedömde att det är tveksamt om Finansinspektionen ens har lagligt stöd för att införa dessa regler var det kört.
Hur kunde det då bli så här tokigt?
Informationschef Jonatan Holst, ännu en välklädd ung man på FI, inledde dagens pressträff med att förklara att den webbsändes och att han ville att närvarande reportrar ställde sina frågor i grupp. Annars skulle inte tittarna begripa något.
Sedan tog vikarierande generaldirektör Noréus samt chefsjuristen Per Håkansson vid. Ord lades till ord som lades till ord. ”Hushållens motståndskraft”, ”Kapitalkrav”, ”Mandat att påverka” ...
Den juridiska frågan i sammanhanget är hur det som i lagen kallas sundhetsregeln om bankverksamhet ska tolkas. Vad är egentligen en sund verksamhet? Svaret är allt annat än uppenbart.
Finansinspektionens jurister gjorde inför utspelet om amorteringarna som jurister alltid gör då paragraferna inte är glasklara, de gick till lagens förarbeten.
Där fanns dock inte särskilt mycket mer att hämta än att bankerna ska vara hyggliga. En för all del sympatisk tanke, men inte mycket till vägledning.
I det läget bestämde sig FI för någonting så svårt som att försöka lista ut hur lagstiftaren hade tänkt om paragrafen hade skrivits i dag, med hänsyn tagen till vår tids omständigheter.
”Vi måste se på sundhetsregeln på ett nytt sätt”, som chefsjurist Håkansson uttryckte saken.
Det där gillade inte kammarrätten. En myndighet har inte rätt att utvidga sina befogenheter och meddela föreskrifter på detta vis, röt domstolen.
– Var det ett misstag att gå ut med ert krav innan de legala aspekterna var utredda? ville en reporter veta.
– Nej, det tycker jag inte, svarade den vikarierande generaldirektören sturskt.
Den näsvise skulle kunna invända att FI:s vanskliga nytolkning av lagen har fått dystra konsekvenser. Amorteringsutspelet skapade ett väldigt tryck på bostadsmarknaden. Folk ville köpa nytt innan de nya reglerna trädde i kraft. Efterfrågan steg, försäljningar skedde snabbt, priserna sköt i höjden. Överhettning, kort sagt.
Så vad händer nu? Myndigheten vill att riksdag och regering ska förtydliga dess mandat. Vad det betyder återstår att se. Finansmarknadsminister Per Bolund vill ha ”en bred politisk översyn”.
Jag är inte nationalekonom, men det förefaller mig som att det finns goda skäl till att göra någonting åt de nuvarande reglerna. Riskerna för en bobubbla behöver minskas. Många hushåll är riskabelt högt belånade.
Men en myndighet som utan att ha koll på grundläggande juridik slår till med krav som skulle få stor betydelse för många under lång tid inger inte förtroende.