Svensk politik – det är jag, jag, JAG
Förra veckan konstaterade jag att det är högsta mode bland politiker att publicera böcker. Jag anade inte att vi skulle få uppleva ett skyfall av tryckta skrifter.
I går morse presenterade integrationsminister Nyamko Sabuni sitt verk ”Det nya Sverige. Min vision. Min väg.”
Sex halvintresserade journalister lät sig lockas till presskonferensen. Jag tyckte nästan synd om den sympatiska Sabuni. Hon var dessutom ärlig nog att medge att hela hennes stab deltagit i författandet.
Borde då inte undertiteln vara ”Vår vision. Kansliets väg”? Nej, 2010 är året då jaget på allvar trädde in i svensk politik. Mona Sahlins ”Möjligheternas land. Min vision för Sverige” är en orgie i jag – Jag – JAG.
Fredrik Reinfeldt kallade i måndags till pressträff med anledning av sin skrift ”Framåt tillsammans. Min berättelse om Föregångslandet Sverige.” (Han borde ha frågat Jan Björklund om ordet föregångsland är ett egennamn som kräver stor bokstav.) Boken är på 120 sidor gles text inklusive 24 bilder, varav 17 på statsministern själv. Den är tryckt i 500 000 exemplar.
Jag kan bara komma på en pamflett i svensk politisk historia som haft motsvarande spridning. Det är Sven Hedins ”Ett varningsord”, tryckt i 420 000 exemplar 1912. Hedin varnade för ryssen och pläderade för en svensk pansarbåt. Han tog avstamp i bred litterär ton: ”Liksom en tung och skymmande dimma i den mörka hösten utbreder sig i dessa dagar en förnimmelse af smygande oro öfver Sveriges folk.”
Reinfeldt nöjer sig med egopolitikens fjäderlätta anslag: ”Jag tror att Sverige kan bli bättre.”
(Sahlins första mening blir i sitt sammanhang hotfull: ”Det är viktigt att få tala till punkt.” Sedan följer 281 tätskrivna sidor där allt ont är borgarnas fel och allt gott socialdemokraternas förtjänst.)
Varifrån kommer politikernas skrivklåda?
Det finns inga undersökningar som säger att väljarna kräver valtal som sträcker sig över hundratals sidor.
Böckerna är vid första anblicken en fördjupning av budskapet. I verkligheten är de ett uttryck för de kollektiva rörelsernas död.
Skrifterna innehåller många ord men bara ett budskap: Se mig!